Söndagen blir inte den vanliga icke-tillvaron i sängen. Efter lunchen lägger jag mig och läser. Boken, den senaste från Elisabeth Grates förlag, är en novell skriven av Marion Brunet, en fransk författare född 1976. Så sent som 2025 tilldelades hon ALMA-priset med motiveringen "glasklar och skimrande prosa".
Efter att ha läst Katja - i vacker översättning av Maria Björkman - instämmer jag bestämt. Berättelsen om den av svår sjukdom plågade mannen och den hemhjälp han tror sig skaffa, just Katja, grep mig från första sidan. Vem hon är får han kanske ändå till sist veta. Platsen - detta mäktiga hus vid och i havsbandet - blir bättre än bra för det kammardrama som ska utspelas. Det växer sedan ut i något socialt överraskande, nämligen det forna DDR.
Åldrandets och sjukdomarnas plågor skildras så bra att jag tror att jag ser mig själv i en spegel. Är det inte så med den bästa litteraturen? Man kan bara vara tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar