Fri sikt behöver vi alla. Men den kräver fordon

Jag återfann fri sikt, inte minst vid havet. Foto: Astrid Nydahl
Men jag kan inte nyttja den under vintern, i brist på bil.

 

Skogen är en fantastisk miljö. Det har jag just blivit påmind om. Men den kan inte vara min boendemiljö. 

Jag försökte för tjugo år sedan. Hyrde ett torp i Brännhult, precis över den skånska gränsen en bit in i Småland. Tät, mycket mörk skog i alla fyra väderstrecken. Jag drabbades av klaustrofobi, på ett starkare sätt än jag kunde föreställa mig. Det var som att vara omringad av en tät och mycket mörk mur. 

Efter tre månader flydde jag tillbaka hem till Skåne. Två vackra minnen kunde jag ändå ta med mig därifrån: älgkalven som stod på tomten och åt äpplen, skyddad av sin ko, som i sin tur bevakade mig medan jag satt tyst på farstu-trappan och iakttog miraklet. 

Och skrivandet av Politisk geografi, den första som skulle följas av ytterligare två volymer. Jag hade ingen nätförbindelse och ingen mobil.Växlade pappersbrev på det gamla sättet, mest med Marianna i en by i samma landskap. 

Lyssnade länge om kvällarna på ekorren som bodde ovanför sovrummet. Allt kunde ha slutat i katastrof, men jag fann räddningen i en bilfärd medan den vinterns första snö föll över länsgränsen, Osby och vägen till Kristianstad. Jag återfann fri sikt under tjugo år framåt! Men med Ukraina-kriget och Putin-fascismen förlorade jag den igen.

***

Farväl Anna, tack för alla samarbeten och mångårig vänskap!