måndag 7 november 2022

Hugo Hamilton: De spräckliga. En irländsk barndom (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Berit Skogsberg)

Foto: Astrid Nydahl
 

Vem kan med säkerhet fastställa sin identitet, och vad är det som kan sägas vara dess främsta kännetecken? En nationellt sinnad person skulle utan att tveka säga att hans nationalitet är det avgörande. En starkt troende människa skulle hävda sin religion som identitet. En sekulär och politiskt medveten människa kanske helst ville framhäva medborgarskapet, och därmed likheten inför lagen. Språk, nation, historia finns i identitetens centrum. Men om man är resultatet av flera olika identiteter hos sina förfäder?

Det finns säkert regler för sådant också, och ändå är det irländske författarens Hugo Hamiltons definition som tilltalar mig mest: man är en spräcklig person. De olika mönstren bakåt får sitt spräckliga resultat i den nu levande personen. Och det är just sådana människor som står i centrum för hans fantastiska bok De spräckliga. En irländsk barndom; en irländsk pappa som vägrar svara på engelska och som vårdar det iriska i språk och nationalitet, en tysk mamma som har svårt att lära sig språket i sitt nya irländska hemland, barn som förbjuds tala engelska men ändå blir trespråkiga. Sådan ser grunden för hans berättelse ut. Den är som gjord för drastiska vardagsscener, förvecklingar, tillkortakommanden, sorg, bedrövelse och stor livsglädje.

 

Även om det kan låta som tom teori, så är det ovan sagda ett sätt att ringa in den problematik som upptar Hamilton i återskapandet av barndomen i Dublin. Den berättande pojken får veta det mesta ett barn behöver veta. Hans pappa predikar ständigt, men pojken älskar att svara fel på hans frågor. Kanske är det ett arv ifrån mamman som i nazitidens Tyskland hade lärt sig det tysta nekandets princip. Hon vet också vad som skiljer knytnävsfolket från ordfolket. Det var knytnävsfolket som krossade Tyskland och för alltid satte nazistämpel i pannan på folk. Pojken vet det. Han vill vara Eichmann och hämnas de mobbande skolkamraterna, han har lärt sig hur den verkliga ondskan kan stavas. Mamman tilltalar ibland sina barn på tyska, själva blandar de samman engelska, iriska och tyska i spräckliga meningar.

 

Från ett femtiotal i yttersta fattigdom rör sig berättelsen fram mot den tid då verkligheten också kommer att bestå av sovjetiska trupper i Tjeckoslovakien, amerikanska trupper i Vietnam och inte minst brittiska i Irland. Barnen får lära sig att alla språk kan döda. Chocken kommer när de får bevis för att fadern faktiskt skrivit antisemitiska texter i den nationalistiska tidningen , på förstasidan finns hans artikel med rubriken ”Irlands judeproblem”, skriven och publicerad 1946! Pojkens och författarens kommentar lyder:

”När man är liten vet man ingenting, när man växer upp finns det saker man inte vill veta. Jag vill inte att någon ska veta att min far ville att judarna i Irland skulle tala iriska och dansa irländska danser som alla andra. Jag vill inte att folk ska veta att han fick fradga runt munnen. Att det iriska språket också skulle kunna vara ett mördarspråk, som engelskan och tyskan. Att far tror att man bara kan döda eller bli dödad. Det är det svåraste som finns att säga att man har fel.”

Till allt annat är fadern den för alltid fattige företagaren. Vad han än sätter igång misslyckas det. Med inköp av varor som ingen vill ha, inklämda i ett hörn, hamnar familjen alltid i det som blir misslyckandet av hans uppfinningsrikedom. Inte ens det avslutande försöket, att bli en framgångsrik biodlare, går som han hoppas. Tvärtom blir det berättelsens upplösning.

Vem kan berätta om barndomen så att läsaren tror på det? Det är få förunnat. Men eftersom Hamilton är så trogen den lille pojke han har inom sig och förmår återge hans ibland naiva och alltid barnsliga perspektiv på den svåra tillvaron lyckas han också få mig att se honom, klädd i tyska lederhosen och med en dröm om att vara Eichmann när klasskamraterna terroriserar honom. Redan tidigt inser han nog också att pappans språkliga fanatism är en omöjlighet. Pappan anser att det är omöjligt att svika sitt släktnamn Ó h Urmoltaigh även om ingen kan uttala eller ens minnas det. Han vägrar godta den engelska formen Hamilton, han vill inte ens erkänna att den finns. Så det finns bara en slutsats pojken kan dra, och det är att han måste växa in i spräckligheten, sedan han förstått att hans historia inte är en utan flera. Vi befinner oss alldeles i slutet av boken när Hamilton formulerar den livshållningen:

”Vi är den tysk-iriska historien. Vi är den engelsk-iriska historien också. Far har en mjuk fot och en hård fot, ett öra som är bra och ett som är dåligt, och vi har en irisk fot och en tysk fot och en högerarm på engelska. Vi är som ’barm brack’, hembakt irländskt bröd med tyska russin. Vi har inte bara en portfölj. Vi har inte bara ett språk och en historia. Vi sover på tyska och vi drömmer på iriska. Vi skrattar på iriska och vi gråter på tyska. Vi är tysta på tyska och vi talar på engelska. Vi är spräckliga.”

Jag har inte på länge skrattat så mycket, tyst för mig själv, vid läsningen av en barndomsskildring. Men jag har inte heller satt så många skratt i halsen. Här har vi nämligen det katastrofala och mordiska europeiska 1900-talet skildrat utifrån en enda familj. Spräckligheten blir resultatet av denna historia. Vore inte det något att i grunden bejaka och införliva med den egna identiteten? Rena kan vi aldrig bli. Vi är för alltid spräckliga. Om vi godtar det kan vi kanske också tydligare se vilka onda läror som hotar oss i dag, onda både i politisk och religiös bemärkelse och i grunden likadana hot som de som krossade ordfolket i Tyskland och Irland, som lät knytnävsfolket härska och skövla.

 

Inga kommentarer: