fredag 10 mars 2017

Peter Luthersson: Erfarenhetsunderskott (Bladh by Bladh)

Foto: Astrid Nydahl
”De mest oreserverat samtidsanpassade är nästan alltid de mest intoleranta (…) I vilken hop hade vi funnit dagens mest oreserverat samtidsanpassade om de istället hade levt igår?” (Luthersson)

”Tänk om det var Du eller jag som befunnit oss där och då.” (Luthersson)

Efter 2014 års bok Förlorare. Noteringar om 1800-talets etos är nu Peter Luthersson tillbaka med uppföljaren Erfarenhetsunderskott. Noteringar om svensk 1800-talslitteratur. Det är i alla avseenden en svindlande läsning. De båda volymerna ger oss tillsammans en bild av en epok då allt stod och vägde mellan dåtid och framtid. Luthersson visar i sina närläsningar vad som stod på spel och hur litteraturen skildrade det.

I den nya boken är det framför allt välkända författare som Fredrika Bremer, Viktor Rydberg, Emilia Fogelklou, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf,  som diskuteras, men också sådana som Karl Asplund och Eric Hermelin, och sådana som jag tidigare saknat kunskap om: Axel Lind af Hageby, K.J. Pettersson, Edvard Gleerup, Peter Möller, Georg Pagels, Egron Lundgren, Carlo Landberg och andra.

Ernst Jünger citeras med följande ord: ”Vår värld kommer också att nå sitt slut, förfalla och framstå som obegriplig för främmande ögon.” Vissheten om det uppstår genast när man stiftar bekantskap med skildringarna av såväl den gamla som nya världen i denna litteratur.

Kolonialismen, mötet med det svarta Afrika, allt det som i nutida texter betraktas som den vite mannens katastrofala inflytande, blir en stark laddningspunkt i Lutherssons framställning.

Fokus finns på Afrika, Mellanöstern och Indien. Den nya världen skildras främst av Fredrika Bremer, vars karska och ibland våldsamma språk förvånar mig. Hon hade synnerligen bestämda uppfattningar, inte bara under Amerikaresan, utan också när hon befann sig i Turkiet. Från Smyrna (nuvarande Izmir) skriver hon: ”Några turkiska och arabiska fruntimmer såg jag äfven i turkiska delen av staden; men det ohyggliga arabiska skynket, som i Syrien och Palestina döljer fruntimrens ansigten och låter dem likna spöken, ser man ej här…)." Det gjorde inte henne mindre pessimistisk. Hon konstaterar att en lärd människa i Turkiet alls inte var lärd i vår mening utan lärd endast genom ”hans kännedom af Koranen”. Hon sammanfattar: ”Menskligheten går framåt, men Turkiet går – bort, går under såsom stat, Turkiet med sin koran såsom allena gällande lagbok…” Bremer menade att landet behövde en ny religion:”Det behöfves icke mindre än en döpelse af hela den turkiska nationen, en omvändelse  till christendomen för att lyfta slöjan från den turkiska kvinnans själ och gifva henne förmågan att föda och uppfostra ett fritt folk” och om turken vill behålla status quo ”så måste han bort, långt bort från andra sidan om Bosforen, om Mindre Asien, om Jordan, bort till de Medel-Asiens högland, hvarifrån han kommit”. Man förstår genast att Bremer inte kunnat publicera sådana texter idag, utan att bli bojkottad av landets alla kulturredaktioner.

Man önskar nästan att Bremer fick besöka vår tid och se vad det blivit av Turkiet – och Europa, i den islamiska väckelsens tecken.

Anders Österlings besök i Smyrna 1924 utmynnar bland annat i en mycket skarp text om Turkiet och islam. Han skriver med behärskning och tillbakahållen upprördhet om det han ser. Det är en folkfördrivning som ägt rum. Grekerna har tvingats bort. Och många mindre minoriteter. De utbrända bostäderna talar sitt tydliga språk.

Kongo-skildringarna har en central plats i Lutherssons bok. De är intressandra inte minst som berättelser om en viktig plats i den europeiska 1800-talshistorien. Den vite mannens börda? Ja, det också, men framför allt berättelser om hur europén kommer både för att missionera och för att lära ut sådant som fått Europa att växa till tekniskt och mänskligt sett avancerade nya förhållanden. Den moderne ”antikolonialisten” skulle förstås invända att det inte alls förhöll sig så, eftersom denne betraktar den vite mannens själva närvaro i Kongo som en avgörande förbrytelse i jakten på råvaror. Luthersson visar i sina balanserade resonemang hur illa den bilden stämmer med verkligheten. I ett avsnitt om Chinua Achebes Things Fall Apart skriver han om en västerländsk referensvärld ”som har visat sig förmögen att sprida kunskap och reflektion i alla väderstreck och till de mest otillgängliga platser och som är ensam om att ha lyckats med detta.” Han konstaterar att Achebe inte invänder mot ”de vitas skildringar utan bekräftar dem närmast.”

Skildringarna av kannibalism och fysisk stympning är utförliga i Lutherssons bok. Det de närmast får mig att tänka är att den vite mannen alls inte förde barbariet till Afrika, det fanns där redan i sina mest groteska former och behövde mångårig upplysning för att ens påverkas i positiv riktning. Vi har ju också i vår tid sett exempel på detta barbari, inte minst tänker jag på det som hände  i Liberia. 2002 kunde DN rapportera: ”Treåriga Abu Sesay sätter på sin protes lika naturligt som vore den en stövel, innan han rusar iväg för att leka med sina kompisar. Här är det inget konstigt att sakna ett ben eller en hand, det gör var och varannan. När rebellerna från RUF-gerillan anföll Freetown för två år sedan flydde Abus familj. Abus far rusade genom gatorna med Abu i famnen när han träffades av ett skott. Abu förlorade sin vänstra fot, hans pappa dog. Sierra Leones inbördeskrig skilde sig från andra afrikanska krig genom att rebellerna inte nöjde sig med att bara döda. De som skonades fick betala för sitt liv med en hand eller en fot.” 

I detta sammanhang är det viktigt att också påminna om att islamistiska grupper som IS tillämpar de sharialagar som innebär att man som straff får händer avhuggna (eller värre). Dessa lagar är inte precis nyskrivna och det är svårt att anklaga "den vite mannen" ( i betydelsen europén) för dem. De har sitt ursprung i Koranen. 

Man skulle kunna säga att vi i boken får korrektiv till den svart-vita bilden av historien. I  vår tid saknas allt som oftast de bilder och erfarenheter som Luthersson använder som underlag för sina resonemang. I en av texterna tar han upp temat "upplevelser och föreställningar" och frågar sig bland annat: "Tänk om det som i dag uppfattas som rasism i regel var en verkan och inte en orsak. Tänk om det mestadels var resultat av upplevelser som var just upplevelser..." Det efterföljande korta stycket om finlandssvensken Lorenz von Numers (1913-1994) blir i sin ironi särskilt drabbande. Han skrev: "Aktningsvärda tyckare har upptäckt att kannibalism och häxeri fortfarande florerar i vissa trakter. Eftersom nyheten inte kan undertryckas vet man inte riktigt vem man skall skylla på - Leopold II eller Salazar, Kaiser Wilhelm eller Stanley. Bryderiet kommer sig av att folk inte har ett begrepp om vad tid är. Kolonialismens hydra tros ha kravlat över kontinenten under miljoner ljusår och fördröjt utvecklingen."

Den metod Luthersson använder är mycket effektiv. I själva verket skildrar han den tiden, händelserna och utvecklingen, och dess författare fragmentariskt. Det blir som att lägga ett pussel. Varje ny bit passar in bland de redan lagda. På så sätt skapar han en bild som blir i det närmaste heltäckande och som lär oss att se med nya ögon på både tiden och dess skildrare. Jag har tidigare inte läst något som ens kommer i närheten av denna konkretion, kritiska blick och förmåga till att ge en bild av ett globalt skeende där helt olika civilisations- och tidsuppfattning utvecklas parallellt. För den skuldtyngde svensken kan det vara uppfordrande läsning.

***

Om den förra boken skrev jag följande:


”Jag är inriktad på historiens litteratur snarare än litteraturens historia.” (Luthersson)

Med två historiska motton inleder Peter Luthersson sin nya bok Förlorare. Det första från Picabia, ”Huvudet är runt för att idéerna inte ska fastna i hörnen”, det andra från Borges, ”En gentleman inlåter sig bara i förlorade företag”, är båda av en sådan karaktär att de bjuder till direkt läsning. Vad är det för förlorare Luthersson skriver om? Luthersson syftar inte på vår tids hajpade och medialt uppblåsta masslitteratur, inte heller på de betydande rikedomar vissa av deras författare hämtar hem som framgångssagor mot vilka förlorarna ska ställas. Nej, han säger istället att förlorare ”blir först den författare som får sitt perspektiv underkänt, sin relevans ifrågasatt.” Men inte bara det, till förlorarna hör också de som ”förknippas med en världsbild, en verklighetsförståelse och en livshållning som knappast äger annan identitet än den av att vara överspelad.”

Lutherssons mäktiga verk är inte minst en studie i de idéstrider i litteraturen som grovt sagt skiljer 1800-talet från 1900-talet. Och så säger Luthersson, att man kunde hävda att ”andra etiketter på parterna i denna idéstrid vore idealister och modernister.” Och det är, tillägger han, ”närmare bestämt vid förlorarna i idéstriden mellan 1800-tal och 1900-tal jag uppehåller mig.” Till förlorarna hör då också de riktigt stora, som Kipling, Mann, Churchill, Stevenson, Conrad och andra. De gör det för att deras perspektiv förlorade. Luthersson vill utifrån dessa tankar ”ringa in, ta upp till förnyad prövning”, 1800-talets etos.

Låter det besvärligt? Akademiskt finlir? Det är precis vad det inte är. Luthersson skriver med lätt hand, hans perspektiv är både breda och djupgående och han väver av sina kunskaper något som kunde jämföras med ett vackert lapptäcke, där personligheterna och idéerna bryts och återkommer. När han för första gången behandlat Kipling så kanske man tror att han är färdig med honom i boken. Det är tvärtom, han och de andra, återkommer bara några sidor längre fram. Det är en mycket sympatisk metod som avsnitt för avsnitt gör frågeställningarna tydligare.

Vi kommer ganska snart in i den koloniala epoken. Kipling är ju i det avseendet en portalfigur. Men Luthersson visar att också en rad författare på 1900-talet är en del av den idésfär och den kolonialt förankrade motivkretsen. Därför blir ju Orwell och Blixen, för att bara nämna två av dem, självklara i berättelsen om 1800-talets etos. Hos Joseph Conrad hittar vi den välkända och omtalade boken Mörkrets hjärta, Luthersson lägger till berättelsen om varför författaren hamnade där han hamnade och varför det förtryck han såg fick så vittgående konsekvenser för hans liv.

Första världskriget blir ”en mental vändpunkt”. Nu kunde man inte längre luta sig mot det som Wienkongressen och dess ordnande av gränser och nationer innebar. Nu gällde det erövringen, kampen om marknader och territorier, och i och med det låg den intellektuella vägen mot de totalitära idéerna öppen. Den estetiska modernismen lägger själva grundstenen. Futurismen som så småningom också går från kulturexperiment till statskonst och monstruösa förtryckarsystem. ”Motståndare till 1800-talets värld”, skriver Luthersson, fick terrorstater på sin sida. Nätverken för ”frihetskämpar” skapades och inte minst den kommunistiska världsrörelsen efter Kominterns första kongress 1919 fastslog att den skulle ”bistå de underkuvade kolonialfolken i deras resning mot sina imperialistiska herrar”. Luthersson vägleder sedan läsaren fram genom årtiondena och visar hur olika frontorganisationer, som League Against Imperialism, så småningom också kunde knyta upp kolonialländernas frihetsrörelser till ideologier som aktivt bidrog till det elände som föddes sedan kolonialmakten lämnat. Den kommunistiska ”vänskap” som Moskva och dess allierade erbjöd bestod inte bara av pengar och vapen utan också ett inflytande som möjliggjorde direkt politisk styrning. Den postkoloniala friheten ”skulle bli en frihet med starka förbehåll och för individen i regel ingen frihet alls.”

”Jag blev vuxen i en värld där 1800-talets etos redan hade dött. Kvar fanns en nostalgi, hos vissa äldre. Jag är ett barn av den nostalgin.” (Luthersson)

Det finns en mycket starkt personlig drivkraft i Förlorare. Den kan sägas bestå av författarens vemod, hans ”skam inför mitt eget intellektuella sammanhang, av längtan efter sedan länge slocknade sinnen.” När han berättar om sina författare, bärare av 1800-talets etos, sådana som Thoreau, Melville, Kipling, Orwell och ställer dem mot dagens ”uppburna författare och dominerande skribenter” så ser han förstås genast skillnaden mellan de förras ”kloka måttfullhet, deras aspektseende och tolerans, deras nyktra balans” och dagens tro på ”att sanningen finns i en teori, som ser Västerlandet som hemort för historiens värsta förbrytare och samtidens största problem, som uppsöker de vita, döda männen för att läxa upp och håna dem, som är hängivna hatet och vreden, som sjuder av destruktivitet och sväller av självrättfärdighet.”

Luthersson har ett viktigt ärende med sin bok.  Med en serie noteringar, av honom själv kallade ”splitter”, vill han visa, oftast med författarnas egna ord i form av utförliga citat, vad 1800-talets etos bar på och vad det är som gått förlorat. De många citaten då? Jodå, Luthersson använder dem medvetet som metod och han väljer att citera en doktorand som anförde Denis Donoghues ord från On Eloquence till sitt försvar: ”This book, I am pleased to note, is full of quotations. It can´t be bad to enlighten its pages with flashes from many sources, noices, sounds, and sweet airs that give delight and hurt not.”

Själv citerar jag gärna från bokens näst sista sida, eftersom Lutherssons ord där sammanfattar något av det viktigaste som krävs av oss inför den masskultur som förgiftar människors sinnen och får individerna att alltmer framstå som obildade och lättmanipulerade konsumenter. Luthersson talar om 1900-talsutvecklingen och säger: ”I Storbritannien och i ännu högre grad i Förenta staterna trängde populärkulturen fram med från år till år och från dag till dag mer och mer obeveklig kraft, populärkulturen med sitt fokus på förment underhållande trivialiteter, på ett uppskattat önsketänkande som inte är något tänkande över huvud taget, på nöjsamma hemskheter som gör det möjligt att glömma onöjsamma.”




Inga kommentarer: