Malmö som industristad

Industrialismens Malmö var för mig inte bara den långa, ringlande ormen av cyklister utmed Engelbrektsgatan tidigare morgnar och sena eftermiddagar, på väg till och från Kockums (1945 arbetade en femtedel av alla industriarbetare där). Industrialismen var och  förblir också Malmö Strumpfabrik, Strumpan i folkmun, Tobaksbolaget, Plåtmanufaktur, PLM, Pripps bryggerier, Mazettti, färgfabrikerna, Sockerbruket, mejerierna och Addo som gjorde skrivmaskiner, räknemaskiner och allt som behövdes i kontorslandskapen, bland så många fler av stadens fabriker. Det var ju en del av förklaringen till varför allt tedde sig så lätt, också för oss som saknade utbildning. Sökte man ett fabriksjobb kunde man börja där dagen därpå, alltid och utan undantag. Så gjorde jag själv. Det saknades alltid händer på fabrikerna. Man var välkommen överallt. Anställningsintervjuerna var korta och strikt formella. På fabriker och varv där det behövdes yrkeskunskap – som svetsare eller annat – fick man förstås först söka en utbildning. Också när jag flyttat hemifrån var denna industristad i högsta grad levande. 

Engelbrektsgatan var det långa stråket där jag bodde på Gamla väster. Och som vänsteraktivist har jag stått vid de flesta av industrierna och delat ut flygblad. På de industrier där det fanns en hel grupp aktivister hade man egna organisationer och tryckte publikationer av enklaste slag som delades ut bland arbetarna. På Nordsjö Färgfabrik hade vi förstås Nordsjö-Proletären som retade gallfeber på såväl fack som ledning. Särskilt ett nummer som handlade om den dåtida ägarkoncernen, IG Farbens, krigsförbrytelser och aktiva del i Förintelsen blev fröet till viktiga diskussioner och våldsamma angrepp på oss som framställt skriften.

Runt sekelskiftet 1900 var Malmö Sveriges ledande industristad tillsammans med Norrköping. 60 procent av befolkningen försörjde sig, direkt eller indirekt, på fabriksarbete. Det fanns runt 90 industrier i stan, och de flesta var förvisso små. 20 fabriker var så stora att de sammanlagt hade runt 5000 arbetare anställda.

Men liksom alla industristäder i västvärlden som haft sin blomstring och tillväxt under efterkrigsåren fram till 1970-talet började också Malmös nedåtgående. En helt industrikultur var på fallrepet. Borgarklassen, industriägarna, började där, som överallt annars, att söka sig utomlands för att minska produktionskostnaderna. Textilindustrin, inklusive den legendariska konfektionsindustrin, sökte sig till låglöneländer som Portugal.

1990-talet blev ett ödesdigert årtionde för Malmö och drabbade stadens arbetare hårt. Under årtiondets första hälft försvann 27 000 jobb i Malmö.

Att det blev så här är förstås inte på minsta sätt unikt för Malmö. Idag kan vi blicka tillbaka på flera decennier av ”globalisering”. Bakom ordet döljer sig bland annat det faktum att jakten på billiga arbetare fortsatte. Sydeuropa hade upphört att vara attraktivt och det mesta av tillverkningsindustrin hamnade istället i Asien. Den Mac-dator jag skriver på är tillverkad i Kina. Min nya kostym är sydd där. Flera skjortor har rentav sytts i Kambodja. Och textilindustrin i Pakistan, Bangladesh och Indien har så avskyvärda arbetsvillkor att man borde överväga att inte köpa kläder sydda där. Det barnarbete som förekommer är egentligen bara en tragisk repris av de villkor som rådde för den tidiga industrialismens folk i Europa runt 1800-talets inledning. Dessa villkor har jag också utförligt skildrat i min bok Black Country utifrån de iakttagelser som Friedrich Engels gjorde och nedtecknade i Den arbetande klassens läge i England.

Malmö är idag något helt annat än en industristad. Självklart dominerar hela den verksamhet som hör den digitala och datoriserade världen till. Men också så mycket annat tycks blomstra: en högskola verksam parallellt med svart ekonomi, en tjänstesektor av stora dimensioner parallellt med en allt mer dominant och aggressiv kriminalitet. Malmö är i den meningen paradoxernas stad, men inte heller det gör den till ett europeiskt undantag. Malmö kunde tvärtom stå som symbol för en ny tid av stor invandring, omfattande arbetslöshet och parallella samhällen. Att kriminalitet och svart ekonomi dominerar dessa samhällen är inte ägnat att förvåna.