Foto: Astrid Nydahl |
Läser
E.M. Ciorans Drawn and Quartered, en engelsk översättning av det franska
originalet och tänker:
Å ena
sidan: ”One does not write because one has something to say but because one
wants to say something.”
Å andra
sidan: “A book should open old wounds, even inflict new ones. A
book should be a danger.”
Låt oss för en stund bortse från författaren
till dessa ord. Det slår mig nämligen att de uttrycker en så allmänt
förekommande uppfattning om skrivandets villkor att de kunde ha skrivits av vem
som helst som brottas med det. Å ena sidan att vilja säga något, också när det
är omöjligt, och å den andra att inse att den bok man arbetar med måste
åstadkomma något, eftersom den annars är meningslös. Författaren måste våga
öppna de gamla såren. Måste våga skapa nya och inse att boken när den väl är
färdig kan vara farlig, rentav livsfarlig.
Jag har grubblat mycket på detta sedan hösten
2014 då min son Tobias tog sitt liv, och jag definitivt bestämde mig för att
skriva min Malmö- och barndomsbok till dess den kunde betraktas som färdig. Det var en i många avseenden plågsam väg.
Mycket av barndomens sårighet blottlades. Men inte bara den utan också mitt
tidiga vuxen- och familjeliv. Detta drama som borde förtigas rakt igenom. Dessa
år av de mest otänkbara konflikter. Malmöboken blev färdig och är slutsåld. Men det senaste jag nu skrivit handlar om Tobias liv, sjukdom och självmord. Det har förstås också varit en plågsam färd. Men det var nödvändigt att genomföra den.
Mitt och deras sår. De sår som fört oss långt
bort från varandra. Som fört oss närmare. Som blivit grunden för det sena
livets rannsakan. Stenarna att vända. Draperierna att dra isär.
När jag såg filmen Howl fäste jag mig vid att
Allen Ginsburg i den säger att författaren alltid måste vara sann, att han inte
får rädas sanningen ens när den är motbjudande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar