Debutanten Nydahl 1974 |
Jag började tidigt att
skriva. Redan i tonåren tillsammans med fyra vänner på Lorensborg. När jag
arbetade på färgfabriken i Sege i tjugoårsåldern blev skrivandet alltmer
seriöst för mig. Det var allvar. Jag skrev på rasterna. Jag gömde mig bakom
maskiner och skrev. Jag tänker på Pentti Saarikoskis sätt att beskriva det:
”Jag flyr från er overkliga
värld
in i min verklighet:
ordens samhälle.”[1]
Lustigt nog, när jag ser
tillbaka, så var ju orden samtidigt fiendens metod. De lögnaktiga orden, de ord
som ville hålla oss nere, de ord som visade upp en falskhet för oss som vi
skulle sjunka ner i och leva i utan att komma med invändningar. De orden kom ju
i högsta grad från en overklig värld. Saarikoski ställde mot den världen ett
ordens samhälle, kanske menade han att det var ett samhälle där orden var sanna
och betydde just det de skapats för?
Jag ville leva så.
Jag ville leva i poesin. I
dikten. I berättelserna. I de ord som demaskerade förtrycket och det
destruktiva, penningfixerade samhället. Jag ville frihet, jag var ung och
trodde att det verkligen fanns en sanning. Men hur skulle jag kunna det när nu
vuxenlivet väntade bara några kilometer fram i tid och rum? Jag visste vad som
förväntades av mig. Jag hade inte kommit in på något högre utbildning. Mitt
lättsinne i skolan gav mig en chockbehandling.
Det fanns bara ett sätt att
fortsätta när jag skulle fylla sexton och gå ut grundskolan och det var att
börja lönearbeta. Jag gjorde det på Pripps fabriker, båda de jobb jag hade där
var för icke utbildad arbetskraft, vilket märktes i låg lön och högt uppskruvat
ackords-tempo. Jag började på flasktvätten. Det var ett inferno av flaskor som
slog mot varandra under högtryckstvätten. De kom också i backar och skulle
snabbt sorteras. Efter det hamnade jag på tappningsavdelningen för lemonad på
flaska och juice i tetrapack. Det senare var en mycket liten avdelning bakom
glasväggar, tämligen isolerat från fabrikshallens höga bullernivåer. Men jag
ville inte vara där. Jag ville vara i ordens samhälle. På en fabrik sägs det inte
många ord. Man räcker upp handen och hoppas att förmannen ser en, så får man ta
sin kisspaus.
I fikarummet finns det inte mycket att säga eftersom de flesta
diskuterar sport. Jag valde tidigt tystnadens strategi i fabrikslivet. Det som
vid sidan av sporten hände i rökrummen stod jag mer än gärna utanför. På färgfabriken kom
jag ändå att sitta där. Att ta rökpaus var det enda legitima sättet att slippa
stå vid maskinen en stund. Så när jag inte satt bakom en större färgcistern och
skrev på mina små orderlappar följde jag med de andra ut i rökrummet, redan
fyllt av nikotin och könsord, gapflabb och grabbighet, trots att där också
fanns kvinnor närvarande.
[1] Ur Mia
Berners bok PS. Anteckningar från ett sorgeår. Orden hämtade ur Penttis dikt
skrevs 27.5.1982.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar