söndag 15 januari 2017

Nattens grubblerier

Med pappa, mamma, bror och två systrar på
Lorensborg i Malmö. 1960-tal
Vad är det jag grubblar på när natten är svart? Ett försök att reda ut nystat av grubblerier är meningslöst eftersom allt egentligen hänger ihop. Jag oroar mig mycket för mina barnbarn. I mörka stunder tror jag mig veta vad som väntar dem. Sedan tänds de inre lysrören och jag ser väldigt tydligt att det inte behövs några mörka stunder för att framkalla den oron.

Sverige har aldrig varit en isolerad ö. Vi som föddes på 1950-talet, ja egentligen hela den generation som föddes vid krigsslutet och ett tiotal år framåt, växte upp i en magnifik trygghet. Vi promenerade varje söndag med föräldrar och syskon. Vi var klädda i kortbyxor och höll mamma så fint i handen när pappa tog bilder. Vi firade midsommar antingen på Augustenborgs torg eller på Tallriken i Pildammsparken. Vi hade just avslutat våra lekar i sandlådan på Sevedsplan. Ingenting visste eller anade vi om något som helst annat. Det var som det var och vi var förmodligen lyckliga.

Det sprack i den muren. Men då var vi tonåringar. Omvärldskrigen sipprade in i våra medvetanden. Omvärlden kom också till oss för att arbeta. Tyskarna kallade dem Gastarbeiter och det förmodades då vara ett vackert ord. De var gäster på tillfälligt besök för att arbeta. Till Sverige kom också sådana människor. De arbetade i industrin landet runt. 

Men ska vi då kalla dagens inflyttare för gästarbetslösa? Om man tror att den tidens arbetskraftsinvandring har minsta likheter med dagens skeende så kanske man skulle finna det fyndigt. Men saken är att det inte finns några likheter eller samband. I den etniska enklaverna har det utvecklats en parallell, svart ekonomi. Officiellt arbetslösa är dessa människor fullt upptagna med sitt. Pengar går från hand till hand. Skatteverket har de ingenting med att göra. Det är den ena, väl så problematiska sidan av saken. Den andra är att etniska enklaver blir samhällen i sig, parallella men helt utanför det Sverige vi tror oss känna. Därför har också islamismen fått sådant fäster. Därför terrorismen. Därför särkraven. Det är inte enbart att slippa granater i Mosul eller Aleppo, det är också att etablera en annan ordning, en som rättar sig efter sharia och det moralisk-religiösa system som aldrig skulle vilja kompromissa med en sekulär, för oss andra självklar, samhällsmodell.

När jag grubblar om natten kommer några viktiga frågor för mig. De är inte nya för januari 2017, de finns sedan många år närvarande. Jag tänker: När skedde det kvalitativa språnget ner i kaos? När blev min barndoms land ett helt annat? Vad är det som socialt och kulturellt avviker från det som var min barndoms Sverige? Allt jag grubblar på har sina svar. Jag lever med frågorna. De kommer dag och natt och jag känner inget som helst hopp inför framtiden. Tack och lov är min framtid kort. Men barnens är längre. Och barnbarnens är mycket lång.


2 kommentarer:

Steen sa...

Jeg forstår dine tanker, især på dine efterkommerede vegne.
Den nuværende situation er skabt af provinsielle, uvidende beslutningstagere.

Personligt har jeg det forspring, at jeg rejste fra meget tidlig alder. i 50 erne i Europa, i 60 erne i USA og Mellemøsten, og i 70 erne i Fjernøsten. Inden jeg var 22 år, vidste jeg godt, at ikke alt derude i verden var tillid og tryghed.

Thomas Nydahl sa...

Tack Steen, din erfarenhet är förstås betydelsefull i just detta avseende.