måndag 24 oktober 2016

Tobbes begravning för två år sedan

Tobbe, sommaren 2014. Foto: Astrid Nydahl
Idag är det på dagen två år sedan Tobbe begravdes. Jag tar tillfället i akt och lägger ut denna text som inleder manuset om honom.

10 oktober 2014, kväll. Vi satt som alltid en fredagskväll med det vin som fanns kvar i flaskan efter en sen middag. Vi skulle just titta på ett tv-program, klockan var mer än nio på kvällen, då det ringde i telefon. Astrid gick för att svara men hon kallade ganska snart på mig. Där hon stod i biblioteket och skulle räcka över luren till mig såg jag på hennes ansiktsuttryck att något allvarligt hänt. Jag tog emot luren och hörde Birgitta säga: ”Tobbe är inte med oss längre”, jag tror att det tog flera sekunde innan jag kom mig för att säga ”Inte med oss längre, hur menar du?” och jag, innan orden helt klingat av förstod vad hon menade.

Vid begravningen i Västra Vrams kyrka den 24 oktober 2014.
Tobias var just då på väg i begravningsbilen in till centralsjukhusets bårhus. Inom en timme kom min dotter Catarina åkande med en väninna, de körde oss in till bårhuset. Jag fällde inga tårar. Försökte rationalisera det jag fått veta. Catarina och hennes Jonas hjälpte mig in till Tobbe. Jag gick på kryckor efter en knäoperation bara en månad tidigare. Var rädd att jag skulle falla, men när jag kom fram och såg Tobbe verkade allt vara som vanligt. Han såg ut att sova. Med slutna ögon utstrålade han en stor frid. Jag kysste hans kinder, han hade den vanliga skäggstubben efter en lång dag på jobb, hans händer var smutsiga som alltid när han kom hem. Hans arbete med olika trädgårdsmaskiner och motorsågar fick honom att ta både gräsets grönska och jordens svärta med hem. Han luktade gott. Det första som fick mig att riktigt förstå var frånvaron av andedräkt. Hans vila var den eviga. Inga inandningar, inga utandningar. Han låg där så vackert att vi alla kunde ta farväl av honom, vuxna som barn.


*

Det hade blivit tradition att vi alltid kom till Tobbe före hans födelsedag, för att vi skulle kunna gratulera honom i avskildhet när inga andra var där. Egentligen ville han inte gratuleras alls. Han var emot födelsedagar. Men vi lyckades få honom att välkomna oss tidigt i juli 2014. Astrid hade bakat en tårta till honom, vi hade slagit in som present en ny biografi över Johnny Cash och en cd med Willie Nelson där han sjöng duetter med countrymusikens stora kvinnor. Han välkomnade oss. Han vände på bokomslaget och sa som så många gånger förut ”Vilken vacker man!”. Han beundrade tre män också för deras utseende: Johnny Cash, Willie Nelson och Leonard Cohen.

Det var en fin sommardag och vi skulle sitta under de vackra äppleträden i hans trädgård. Först satte vi dit bordet och dukade med kaffemuggar, tallrikar och tårtan. Jag gick bort till vår bil för att ta två campingstolar som vi brukade sitta i. Medan jag fällde upp dem slog den ena ihop över mina fingrar. Tobias högg direkt, så som han vara känd för att göra, med en sarkasm: ”Inte ens när du ska göra något bra lyckas du pappa”. Enda sättet att möta hans ord var med skratt. Och så skrattade vi tillsammans, och vi hörde en bil sakta in utanför tomten. Det var hans storasyster Malin, som skulle lämna något. Också hon slog sig ner och vi festade på tårtan tillsammans.



När vi skulle åka hem tog Tobbe tag om Astrids midja och lyfte henne högt upp. Med mig höll han fast kramen anmärkningsvärt länge. Så sa vi hej då och gick till bilen. Innan vi visste ordet av hade Tobbe återvänt in till sitt flak med starköl som han berättat att han fått av grannen, och till telefonen där han fortsatte ett avbrutet samtal med Emma. Vi var rörda över hans varma farväl men fäste annars ingen särskild vikt vid det.

*

Jag bodde i Sätaröds station runt fem år efter skilsmässan. Det innebar att jag fanns kvar i samma by som övriga familjen levde i. Efter skolan kom Tobbe till mig. Ibland kom hans systrar Lina och Ditte också. Vi åt middag tillsammans och sedan gick de iväg för eftermiddagens lekar med andra barn i byn. Lina och Ditte gick sedan hem till Birgitta. Tobbe ville alltid stanna och se Bolibompa hos mig. Då passade vi på att äta kvällsmat tillsammans. Efter det följde jag honom hem.

Vid ett tillfälle var de alla tre hos mig en fin och solig dag. Jag hjälpte flickorna att resa ett indiantält där de skulle leka tillsammans med kompisarna. Tobbe var ute på gamla järnvägen och cyklade, den passerade mitt hus och var en förbindelse mellan Linderöd och Tollarp. Plötsligt kommer Ditte springande med panik i blicken. Tobbe hade fallit med cykeln och hon kunde inte få liv i honom. Det kunde inte heller jag. Huvudet hade träffat en större sten, förmodligen vid tinningen. Han var nerkissad och medvetslös, låg i min famn när jag ringde en granne som snabbt körde oss till vårdcentralen inne i Tollarp. De fick liv i honom men ville att han skulle vidare till sjukhuset. Han och jag hämtades i ambulans. När han låg på en bår på akuten började han kräkas våldsamt. Birgitta kom dig och jag återvände till byn och de andra barnen.


Vad som gick sönder i Tobbe den dagen vet vi inte. Vi har haft våra misstankar men sällan eller aldrig talat om dem. Det var först efter detta fall som hans epilepsi började ge sig tillkänna.


2 kommentarer:

Madeleine Brandin sa...

Starkt berörande, skakande att läsa. Tobbe, din son.

Thomas Nydahl sa...

Tack kära Madeleine