torsdag 20 oktober 2016

Halmtak, megafoner och lärdomar

Tosteberga hamn, förmiddag 20 oktober. Foto: Astrid Nydahl
När man kommer ut till hamnen och stiger ur bilen möts man av den stora tystnaden. Det räcker för att övertyga mig om att sommaren definitivt är slut. Småbåtar ligger kvar i vattnet, men alla utom två av de stora båtarna är upptagna. 

Tosteberga samma dag. Foto: Astrid Nydahl
En säger en husbil står nära vattnet. Bredvid den sitter en äldre man med rollator. Han är sorglöst ointresserad av vad vi gör, ser inte ens åt vårt håll. Det är så man visar att man bara vill ha tystnaden och friden där ute. Något utrymme för samtal finns inte.

Ett av de gamla husen fick ett nytt, vackert stråtak i somras. Det lyser gult till skillnad från det gamla som var mer grått än något annat på färgskalan.

Innan vi åkte iväg på förmiddagen läste jag lite av det som hör till morgonrutinerna. En handfull tidningar, svenska, danska och brittiska. Och några få bloggar som jag alltjämt tycker mig lära något av. Frågan är hur länge till det ska vara så. Jag blir alltmer led på hetsandet, skrikandet och vulgariseringen; varje gång det ska diskuteras rikets nivellering verkar mikrofonen ges till den buse som skriker högst. Det intresserar mig inte det minsta, oavsett var det publiceras. 

Jag betraktar inte dessa människor som sanningsvittnen och oavsett om mina egna ståndpunkter kan sammanfalla med deras skulle jag aldrig liera mig med dem. Jag lärde mig en bitter läxa när jag började skriva i den nystartade Dispatch. När jag ser vad en av redaktörerna sysslar med idag drar jag en lättnadens suck över att jag snabbt lämnade tidningen (som för övrigt inte längre uppdateras, och det är väl bäst så). Läxor är till för att läras. Och söker man intellektuell hederlighet och en någorlunda märkbar bildning kan man inte komma vidare i de kretsarna.

Helgen närmar jag mig med en molande värk i magen. Men det blir säkert bra och när det är måndag igen börjar något nytt. Det enda som upprepas - två gånger i veckan - är mina besök hos sjukgymnasten. Det gör mig alltid gott.



1 kommentar:

inkan sa...

Tack! En mycket bra och tänkvärd text. Du kan formulera dig.