Imre Kertész är död

Foto: Astrid Nydahl

Vid sidan av Primo Levi har ingen författare inom vittneslitteraturen berört mig så djupt som ungraren Imre Kertész (1929-2016). Det kan finnas många skäl till det, men det alldeles avgörande tror jag är, att Kertész  med sin erfarenhet och sina minnen av förintelsen, vägrat ställa sig i någon totalitär idés tjänst, och att hans  solitära texter (”Jag vet inte om det börjar med ensamheten eller om det är skaparprocessen som leder till den”), och mer eller mindre misantropiskt färgade attityd avspeglar något som är giltigt i relation till moderniteten, långt bortom och helt vid sidan av samtidens politiska rörelser och idéströmningar.

Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.” Han påpekar att ”massa och ande har i alla tider varit konträra begrepp. Men massan har hittills aldrig varit vid makten, ägt oinskränkt, ja, totalitär makt, och den massmakt som sätter massan på tronen har aldrig utpekat anden som sin fiende så entydigt som den gör idag.” Hos Kertész finner jag en misantropi som i första hand vänds inåt, som fysisk reaktion på det outsägliga och som mental beredskap för författarskapet. Han påpekar också att man ”i denna kollektiva värld” måste ”förbli privatmänniska och hålla ut som privatmänniska; ett mer heroiskt företag skulle jag för ögonblicket knappast kunna formulera.” Det är alltså som solitär man kan motstå massans frestelse, men bara medvetet. Man måste medvetet avstå massan, för att i sitt privatliv kunna odla något som ligger bortom mass-beteendet: ”Att stå ensam i smattret av åsikter.”

En bra text om dödsfallet kan man läsa i Svenska Dagbladet. Och i samma tidning berättar Ervin Rosenberg om sin vän Kertész. Det lär komma många minnestexter framöver, och då återkommer jag till dem. Kertész är en av huvudpersonerna i min kommande bok. Här finns mitt längre samtal med Ervin Rosenberg om Kertész och begreppet ödeslösheten. Man bör definitivt också läsa Aris Fioretos glimrande text i DN.

Ofrihet och beroende

Foto: Astrid Nydahl

”Ju ofriare ett land är, ju mer man blir iakttagen av staten, desto fler saker blir man förr eller senare indragen i på ett obehagligt sätt. Alltmer sällan kan man hålla sig utanför.”

Herta Müller, ur Kungen bugar och dödar