måndag 20 oktober 2014

De tunga stegen, förruttnelsen, havets lindring

Astrid tog den här bilden på mig utan att jag visste det. När jag ser den förstår jag också varför det är så tungt att gå med kryckorna. Det är som om hela kroppen lutar sig en aning framåt och som om tyngden lade sig där. Jag är i Tobias trädgård. Jag gick för första gången in i huset. Stod och såg på fåtöljen där han dog. Det var förstås inte lätt, men det hände något oväntat med mig. Plötsligt blev jag så medveten om att Tobias inte finns längre. Här fanns prylar, möbler, husgeråd. Men inte ett spår av Tobias. En av mina döttrar sa att hon lyft på hans ögonlock i kapellet och konstaterar att han verkligen inte var kvar; där var det bara ett hölje, en kropp utan själ, och här i hans hem var det bara materia.

Som alltid höjde Astrid blicken mot träden. Hon fångade förruttnelsen så fint. Hösten pågår för fullt. Den pågår i naturen, den finns i oss och den tar med sig Tobias. Han har önskat en särskild sång på begravningen, En spelmans jordafärd av Dan Andersson. Jag läser texten och förstår inte minst av sista versen hur rätt han valt:

"Över gräs och gråa hus flyger natten som ett sus,
bleka stjärnor blinka fattigt från sin sky.
Över heden ifrån väster nedåt tjärnen går ett ljus,
går en sång över näckrossållad dy.
Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död"

Utmed åsen körde vi mot kusten. Skönheten är så stark hela vägen. De många höstfärgerna tävlar om att lysa mot himlen, den som dessa dagar för det mesta är svart.

I Olseröd stormade det rejält. Det är svårt att fånga på bild, men jag kan försäkra att det inte var en vind man ville stå länge i. Vattnet sjunger ut sin kyla och fara. Jag stannar i strandgräset, ser ut mot Baltikum innan jag vänder och går tillbaka.

Och till avsked hälsar jag alltid på sjömärket där vi i så många år suttit och fikat, året runt, alltid i en känsla av total frid och frihet. Som barn följde Tobbe ofta med oss hit.

Till alla er som läser min blogg vill jag säga att jag hoppas på er förståelse. Det kan av nödvändighet just nu bara - eller mest - bli privatsfären som lyser igenom. Efter begravning, bouppteckning och annat kanske jag orkar återvända till de sedvanliga ämnena. Men inte just nu alltså. Tack också till alla er som med e-post de senaste dagarna skickat så fina kondoleanser.


3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag känner igen det du det skriver om att bara ett tomt hölje fanns kvar. För ett par år sedan satt jag vid min mors sida när hon gick bort i cancer. Jag satt bredvid henne hela kvällen och upplevde hur döden kom närmare och närmare. På natten lämnade hon oss. Men en sak som var slående för mig var att personen som jag hade kallat "mamma" inte längre var där. Precis som du skriver fanns bara ett hölje kvar. Och under kvällen hade jag följt hur hon steg för steg avskildes från kroppen. Så upplevde jag det. Det var hemskt att se henne gå bort, uppäten inifrån av cancer. Men samtidigt fanns det något i dödsförloppet som gjorde att jag i sorgen samtidigt kände förtröstan och var lugn.

Joakim i Sävsjö

Anonym sa...

Thomas. Tänker på Er från Paris idag, nu och på Fredag. Ingemar

Thomas Nydahl sa...

Joakim, tack för din berättelse och tack för din medkänsla.

Ingemar, broder - tack för din hälsning, du var med oss igår.