torsdag 9 oktober 2014

Nobelpriset till Patrick Modiano

Grattis till Elisabeth Grate! För andra gången har hon äran att ge ut en Nobelpristagare. Och den som får priset i år är en förnämlig författare, Patrick Modiano. Så kan det gå när man satsar på kvalitet och inte ger ut litteratur som följer minsta motståndets lag (hennes förra Nobelpristagare är JMG Le Clézio, och de böckerna har jag bland annat skrivit om här och här). Här följer mina två senaste recensioner av Modianos verk:

Det finns litteratur som äter sig in i läsarens medvetande i kraft av sitt ämne. Och så finns det sådan som gör det i kraft av sitt språk. Man kunde säga att den till svenska nu översatta lilla boken av Patrick Modiano gör det i båda avseendena.

Modiano har skrivit vad som närmast kan kallas en meditation över ett verkligt människoöde. Han snubblar över hennes namn i en gammal dagstidning, närmare bestämt France-Soir från 1941. Där efterlyses hon. Eftersom hon var judinna och endast tonåring anar Modiano här ett drama. Han börjar leta. Han hittar adresser, han besöker dem, han rotar i arkiven och hittar saker. Så småningom förstår man som läsare hur scenen ser ut: franska myndigheter håller Paris "rent från judar" - de samarbetar verkligen smidigt med de nazityska ockupationstrupperna. Lilla Dora Bruder har rymt från ett internat, ett katolskt sådant, hon dyker så småningom upp i det fruktade och ökända Drancy, varifrån transporterna från Paris går till Auschwitz och en säker död.

Modiano visar oss hur "den banala ondskan" (Arendt) ser ut i sin vardag. Den är grå som aska och alldaglig som syret vi andas. Att kvittera ut sina tre judestjärnor blir som att kvittera ut ett paket på posten.

Jag blir så gripen av Modianos letande och hans stillsamma, sorgesamma och lågmälda meditation över flickans öde, därför att han i henne också inkluderar alla de andra judarna. De som gått på teater, ätit på restaurang, älskat, fött barn, gått i skola... och allt det andra de gjort i sina Parisliv. Med Dora Bruder sänker sig mörkret. I dokumenten. I boken. I verkligheten. Och jag bär med mig hans ord:
"Jag kommer aldrig att få veta hur hon tillbringade sina dagar, var hon höll sig gömd, vem hon var tillsammans med under vintermånaderna när hon rymde första gången och under de vårveckor då hon rymde på nytt. Det är hennes hemlighet. En torftig och dyrbar hemlighet som bödlarna, polisförordningarna, de så kallade ockupationsmyndigheterna, häktet, kasernerna, lägren, historien, tiden - allt detta som solkar och förstör oss - aldrig kan beröva henne."

Huvudperson och berättare i Patrick Modianos Lilla smycket är artonåriga Thérèse Cardères i Paris. Jag har läst boken nästan som jag läser poesi. Sett fragmenten läggas intill varandra. Lyssnat på rösterna. Försökt reda ut vilken tråd som leder vart och varför. Det finns en bedräglig enkelhet i denna vackra lilla roman. Man måste gå tillbaka in i den när man är färdig, för att först då se hur den hänger samman. Hon är alltså arton år. Hon vet att hennes mamma föddes 1907 och rimligen inte kan finnas kvar i jordelivet. Men det är ändå mamman hon ser i den kvinna som hon får ögonen på nere på metrostationen Châtelet. Hon bär en gul kappa, och det är som om kappans färg får Thérèse att som en sömngångare följa efter henne.

"Jag erinrar mig ett foto, ett av de få foton jag har kvar av min mor. Ansiktet är upplyst som om en strålkastare hade fått det att framträda ur natten."
Mamman är försvunnen. Förmodat död i Marocko. Eftersom jag vet att Modiano i sitt författarskap mycket uppehållit sig kring alla de försvunna efter andra världskriget, och vid det judiska ödets alla utplånade namn och ansikten, läser jag in en sådan tematik också här  (spelar den gula kappan också en sådan roll att den leder tankarna till de gula judestjärnorna på kläderna?).

Allt som händer Thérèse i hennes tröstlösa vandringar och möten belyses av kvinnan på metrostationen, hon som kunde ge mamman kropp och närvaro på nytt. Och Thérèse blir barnvakt i en familj där både den lilla flickan och hennes föräldrar spelar roller som tycks hämtade ur Thérèses eget liv. Hon ser hur mycket som stämmer överens. Är hon verkligen närvarande hos denna familj, Véra och Michel Valadier, eller är det sitt eget liv hon spelar upp?

Det finns ett antal personer i Thérèses vandring, som fäster i minnet. Den kvinnliga apotekaren som hjälper henne, som till och med sover hos henne som tröst och hjälp, i det eländiga hyresrummet på Rue Coustou, har en särskild lyskraft, kanske som en symbolisk påhälsning av det verkliga livet, där man både måste äta och dricka för att överleva.

Miljön på gatan där hon bor, den som förstärker drömkänslan, är stripteasens och kabaréernas. Gatan där hon bor kan utstråla både farlighet och trygghet. När romanen går mot sitt slut är det som om apotekarens ord och hennes mediciner får Thérèse att tryggt gå hem. Hon har choklad och mineralvatten med sig.
"I mitt rum satte jag mig på sängkanten, vänd mot fönstret. Jag ställde vattenflaskan på golvet och lade chokladkakan på sängen. Jag öppnade en av de burkar som apotekaren hade gett mig och hällde en del av innehållet i handflatan. Små vita tabletter. Jag stoppade dem i munnen och svalde ner dem med en klunk vatten som jag tog direkt ur flaskan. Sedan tuggade jag i mig en bit choklad. Och så gjorde jag om processen flera gånger. Det var lättare att svälja med hjälp av chokladen."
 Det är kanske inte döden som väntar. Det är möjligen ett nytt liv.

1 kommentar:

inkan w sa...

Tack till dig Thomas som fick mig att läsa Modiano! Å jag är mycket förtjust över att nu läsa en roman som är en roman - stor skrivkonst.