torsdag 23 oktober 2014

Tomheten, havet


Trösterikt är det att stå där ute i Tosteberga. Havet är mörkt, kallt och känns nästan hotfullt när vinden tar i. Men det är en hotfullhet som jag nästan är immun mot. Jag känner bara tröst i vågrörelsen och bruset. Inte en människa syntes till. Regnet som piskade syns inte på bilden. Men det kändes på kinderna och de händer som snart måste börja använda vintervantar.

Idag är det sista dagen före det definitiva avskedet. Imorgon begravs Tobias i Västra Vram. Det blir svårt. Det är svårt. Det är mörkt och kallt som havet inuti mig.


4 kommentarer:

Filippa sa...

Jag vill bara uttrycka mitt varma deltagande i din svåra stund.

Birgitta sa...

Älskade bror, imorgon blir en svår dag men tillsammans orkar vi igenom. Finns för dig

Håkan Bergman sa...

Tänker på er, Thomas. /Håkan

Inre exil sa...

Tack till er alla! När man saknar ord är det paradoxalt nog andras ord som gör väl.