tisdag 1 januari 2013

Att vantrivas i kulturen

Under granen i julas hade min vän Per Helge lagt den här gamla godbiten, Sigmund Freuds Vi vantrivas i kulturen (förlaget anger översättaren som S.J.S - högre status än så hade de inte på 1930-talet). Den är ju en klassiker som alltid är läsvärd, men därtill kommer att det här exemplaret tillhört Ivar Lo-Johansson. I den Bonnier-serie där den utkom 1932 finner man en anmärkningsvärt militant rubrik, Frontens bibliotek. Det var det första jag reagerade på. Kunde man använda den sortens nästan krigiska titlar före andra världskriget, medan det efter katastrofen blev en omöjlighet? Jag vet inte, det är bara en fundering.

Vi firade jul här hemma, med bara två av de vuxna barnen. Min son drog sig till minnes att jag själv utgivit en bok som dragit till sig uppmärksamhet utifrån Freuds ord. Den boken skrev jag som en brevväxling i skuggan av 1990-talets Balkankrig.

Jag var själv mycket aktiv med upplysningsarbete kring våldtäkten på Bosnien och utgav en rad titlar som handlade om kriget, dess bakgrund och orsaker (av sådana som Roy Gutman, Jacques Julliard, Wilhelm Agrell m.fl). Per Helge och jag talade ofta i telefon med varandra om det som pågick. Jag kunde inte hantera den förtvivlan jag kände över utvecklingen. 

Det första min son gjorde när vi öppnat boken i julas var att se om Lo-Johansson gjort några understrykningar i sin läsning. En enda fanns det! Den är så fin att jag gärna citerar den:
"Var och en som är mottaglig för konst vet att högt skatta detta som en källa för lust och tröst. Dock förmår den milda narkos, i vilken konsten försätter oss, icke skänka mer än en tillfällig tillflykt undan det hårda livet och är icke stark nog att förmå oss glömma ett verkligt elände."
Så är det ju. Sigmund Freuds skrift har många gånger funnits i mitt undermedvetna, just för sin titel. Att "vantrivas i kulturen" är inte bara något jag själv tyckt mig kunna känna. Det är också så att Per Helges och min bok Som om hopp funnes (den kom 1995) i en DN-recension fick just de orden kastade emot oss som en försäkran om att vår brevväxling var i det närmaste oläsbar. Sådan pessimism - trots att den endast var min, Pers ton och attityd är en helt annan - kunde man bara inte leva med. Den djupaste innebörden skulle alltså vara att vi vantrivdes i kulturen. Jag har, som åren gått, allt mer velat opponera mig och säga att det vi verkligen vantrivdes i var o-kulturen, barbariet, mänsklighetens absoluta övergång i vapnens och maktens rätt. Om man inte vantrivs i det så vet jag banne mig inte var man skulle göra det.

4 kommentarer:

David sa...

SJS är säkert Sven (Johan) Stolpe. Flera av hans tidiga översättningar är signerade så - bl.a. i Bonniers gula serie, där han bidrar med ett par översättningar på trettiotalet. Frågan är dock om de halvanonyma initialerna inte i det här fallet var ett medvetet val eftersom Stolpe redigerade Fronten och dess utgivning. I den ungefär samtida gula serien tycks det inte finnas någon större systematik i hur översättarna anges: ibland anges inga namn alls, ibland anges initialer och ofta skrivs hela namn ut.

Thomas Nydahl sa...

Tack för intressanta upplysningar David.

L. Håkan Larsson sa...

Senaste numret av Axess (9/2012)innehåller en läsvärd artikel om Stolpe skriven av Svante Nordin. Där nämns att Stolpe är översättaren. Fronten var tydligen en kulturtidskrift för främst "arga yngre män" i kamp mot den förlegade borgerliga kulturen

Thomas Nydahl sa...

Tack för tipset! Jag köpte numret i julhelgen och ska läsa artikeln.