"Jag vars hela varelse, tanken och hjärtat, törstar efter att uppgå i den levande verkligheten, i medmänskorna, i naturen och i Gud, jag som förtäres och förstöres av ensamheten, jag stänger in mig i ensamheten och förefaller att icke trivas med någon annan än mig själv, att vara mig själv nog... Själens stolthet och reservation och hjärtats skygghet ha kommit mig att våldföra alla mina instinkter och fullkomligt vända upp och ned på mitt liv. Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig mest." (ur Henri-Frederic Amiel: En drömmares dagbok (W&W, 1947 i översättning av Klara Johanson)Om det är tvärtom, om det faktiskt är så att man går ur vägen för det som varken lockar eller behagar, om man stiger åt sidan för det som "the madding crowd" åtrår? Om hjärtats skygghet faktiskt inte medger ett bejakande av de instinkter som betraktas som eftersträvansvärda? Det är egentligen sådana frågor som upptar mig.
2 kommentarer:
Ikke kun dig. Netop denne strid mellem normaliteten, det, de fleste vil og gør, og den individuelle vej, det du opfatter som noget måske sært og usocialt.
At beslutte sig for at fortsætte ad den individuelle sti er en betydendende skillevej i vort liv. Kan man? Er det acceptabelt? Hvilke konsekvenser får det? Bliver jeg helt alene?
Man må stå ved sin overbevisning.
Citat af HFA:
"Learn to limit yourself, to content yourself with some definite thing, and some definite work; dare to be what you are, and learn to resign with a good grace all that you are not and to believe in your own individuality."
Hanne, att lära sig att begränsa sig själv, se där en uppgift värdig en människa. Ja, man kan. Man måste. Om man inte gör det står man framför spegeln och skäms.
Skicka en kommentar