 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det blåser inte bara på månen. Det blåser i Skåne. Men framför allt drar det fram en storm som skakar Amnesty. Ordföranden i Ukraina har avgått i protest. Man får gå till appeasement-kretsar för att hitta försvar för Amnestys dåraktiga angrepp på Ukrainas militär.
Använder den ukrainska militären civilbefolkningen som skydd mot rysk beskjutning, och därmed "bryter mot internationell humanitär rätt". Påståendet kan bara fällas av människor som befinner sig på tryggt avstånd från krigets realiteter. Ukrainsk militär består av ukrainare. De - folket och dess militär - hjälps åt att stå den ryska fascismen emot. Att de blir rasande när Amnesty ligger i bakhåll för dem är sannerligen inte svårt att förstå.
I Dagens Nyheter läser jag:
Till exempel: Är det rätt och rimligt att jämställa en angripare och försvarare? Kan man bedöma ett land som slåss för sin överlevnad mot ett oprovocerat militärt anfall på samma sätt som den stat (Ryssland) som gör allt för att utplåna landets (Ukrainas) existens?
Nu har Amnesty släppt en rapport som ganska ensidigt dömer ut Ukrainas sätt att försvara sig. Formuleringen är förrädisk: ”Att befinna sig i en defensiv position fritar inte den ukrainska militären från att respektera internationell humanitär rätt.”
Märkligt nog hade Amnesty International inte konsulterat Amnesty i Ukraina inför sitt beslut att fördöma det ukrainska självförsvaret. Enligt Oksana Pokaltjuk, chef för Amnesty Ukraine, ville inte det internationella kontoret blanda in det lokala teamet i sin utredning, och tog inte notis om invändningarna att rapporten är obalanserad.
Det är hennes hövliga sätt att säga att Amnestys centrala ledning beter sig arrogant.
Att reaktionen blev skarp från ukrainarna, som utsätts för Rysslands utrotningskrig, fördrivningar, tortyr och våldtäkter, är inte förvånande. President Volodymyr Zelenskyj betecknar Amnestys rapport som ”ett försök att flytta ansvaret från angriparen till offret”, och hans rådgivare Mychajlo Podoljak anklagar Amnesty för att delta i den ryska desinformationskampanjen.
Världens kanske mest respekterade människorättsorganisation brukar framställa sig som ”opartisk”. Men detta är ett invecklat begrepp som alltid måste sättas i sitt sammanhang.
Michael Winiarsky
