 |
| Carson McCullers. Vykortsfoto av Bettmann/Corbis |
När man läser Carson McCullers Balladen om det sorgsna kaféet händer det något. Jag märker att titelberättelsen, den mycket långa, sätter sig i mig som en atmosfär, en stämning, som lockar in mig. Nej, det är ingen fälla. Men det är en lockande, tät och ogenomtränglig atmosfär som hon så skickligt väver fram med sina ord. För bara några år sedan visste jag inte ens vem hon var. Nu vill jag inte släppa henne. Att bli beroende av ett säreget språk hos en författare är alls inget märkligt. Det händer hela tiden. Det beroendet kan kanske beskrivas som en form av identifikation. Hon är under alla omständigheter väldigt bra.
