 |
| Skärmdump |
Richard Swartz skriver i Dagens Nyheter:
”1945 var för den tyska imperialismen die Stunde null, undergång och början på något helt nytt. Där är den ryska imperialismen ännu inte och Putin, driven av rysk svaghet och desperation, har i Ukraina satt allt på ett kort för att återupprätta vad som faller itu. Det gör honom ännu farligare och brutalare, risken för en upptrappning av hans konflikt med Europa ännu större.
Som vanligt går det först ut över Mellaneuropa. Där har historien visat att nation och imperium i rysk tradition är ett och detsamma och man har i åratal varnat Europa för Putin. Men mellaneuropéernas ”antiputinism” har i väst fram till överfallet på Ukraina uppfattats som lätt hysterisk och som återfall i det kalla krigets politik. Dit vill man inte tillbaka. Nu är man ändå där, delvis därför att Tyskland i ett slags ödesgemenskap med Ryssland, skapad av förödande krig mot varandra, varit mer intresserat av att undvika framtida konflikter än att se dem som fullt möjliga.”
Jag tror att hans analys är helt riktig. Tyskland betraktar jag sedan länge som en hopplöst ”modern” nation. Generationerna födda efter nazismen har vridit ut och in på sig själva för att framstå som ”goda”. I vilket annat land än Europa skulle tiotusentals människor skriva på upprop mot att bistå Ukraina?
Det var just Tysklands Angela Merkel som försökte skapa en allians med Putin. De kunde ju tyska båda två! Så banala kan ibland geopolitiska mediala fakta se ut. De skymmer sikten och gör verkliga analyser omöjliga.
Någon allians var det inte tal om. Rakt tvärtom spann Putin sina planer i lugn och ro. Och nu är det för sent för allt. Med Swartz ord:
”Vad som finns kvar av det ryska imperiet ska alltså räddas på Ukrainas bekostnad: ett historiskt reaktionärt projekt som Putin knutit till sitt eget öde. Så gjorde redan Hitler med sitt tyska imperium. Och Putin är tvungen att vinna – det hör till varje diktaturs apokalyptiska nödtvång.”
