 |
| Boken jag läser nu |
Det är en tegelsten som anlänt. Den innehåller långa samtal mellan Ellen Hinsey och Tomas Venclova. Hinsey är bland annat Venclovas översättare från litauiska till engelska, men också författare i egen rätt, bland annat till Mastering the Past: Contemporary Central and Eastern Europe and the Rise of illiberalism.
Tomas Venclova är en mycket fin poet och därtill prosaist, professor
emerita i slaviska språk och litteratur vid Yale University, han kommer
från samma krets som de hos oss mer kända Brodsky och Miłosz. Hinseys och Venclovas gemensamma bok heter Magnetic North. Conversations with Tomas Venclova.
Natten till idag läste jag kapitlet om Boris Pasternak
och Nobelpriset 1958, det han tvingades avsäga sig. Han utsattes för en
sovjetisk kampanj och kallades allt från parasit till
kontrarevolutionär fiende. Fördömandena hade det gemensamt att de
började med orden "Jag har visserligen inte läst hans bok, men..."
Det
fick mig att tänka på vad som är en avgörande skillnad mellan ett
öppet, demokratiskt samhälle och ett slutet, totalitärt. I det senare
skiljer man stenhårt på det godkända och det förbjudna. Och man nöjer
sig inte med det, man straffar det förbjudna genom att landsförvisa,
fängsla, tortera och i vissa fall också avrätta dess upphovsman.
Att
jag alltid sluter mig till tanken om en verklig yttrande- och
tryckfrihet förvånar vissa. Men ju mer jag lär mig om det totalitära,
desto mer kommer jag att framhärda. Om man inte tål sina motståndares åsikter och hållning, och rentav vägrar vistas i samma verkliga eller digitala miljöer, ger man uttryck för denna "godhets"-totalitarism, som alltid är och förblir förödande. Om man använder de fredliga medel som står till buds, blir de i längden betydligt mer övertygande än de spektakulära och ofta våldsamma medlen. Covid-pandemin har i alla fall inneburit en lärdom om hur illa det kan gå, när hela nationer och folk splittras. En förväntan eller rentav ett krav på att alla ska ha samma ståndpunkt, använda samma argument för att man ska uthärda, är en tanke som påminner om de monolitiska i 1900-talets värsta politiska miljöer. Det innebär förstås inte att man söker upp sina fiender för att dricka kaffe tillsammans. Men det innebär att man finner minsta gemensamma nämnare i ett öppet samhälle.
Venclova är för övrigt översatt av Lorena Burnyté till svenska med Former av hopp (essäer 1976-2001). Boken innehåller essän Samtal om Vilnius av Venclova och Miłosz.
