onsdag 20 juli 2016

Péter Esterházy är död

Foto: Astrid Nydahl
Jag satt på hans sängkant och höll honom i handen. Plötsligt kom gråten över mig, jag skakade, tårarna strömmade. Han märkte det inte och M drog sig taktfullt tillbaka. Även nu kan jag känna tröttheten efter all denna gråt. Imres andetag var sörplande, han flämtade, stönade. Med jämna mellanrum uteblev ett andetag och då slöt han ögonen, det var som om han hade dött. Att det var just då han dog. Jag såg honom dö på det där sättet minst tre gånger, och vid varje tillfälle ryckte min kropp till. Jag tror det berodde på rädsla. För vad, för vem, det kan jag inte säga. Ur Fyra dagar ur en bukspottkörtels dagbok av Péter Esterházy (GP, i översättning av Ildikó Márky och Gunnar D Hansson)
Det var vid Imre Kertész dödsbädd han satt då i mars, Péter Esterházy. Kertész dog den 31 mars i år. Nu är Esterházy själv död. Cancern i bukspottskörteln tog hans liv den 14 juli.

Jag vill citera ur några mycket läsvärda minnesord om honom. Först några rader av György C. Kálmán i Svenska Dagbladet. Han är professor i modern litteratur vid ungerska vetenskapsakademien. Artikeln är översatt av Ervin Rosenberg. Kálmán skriver:
Hans lärdom och bildning var häpnadsväckande: på universitetet hade han studerat matematik: han läste enormt mycket, och det var inte bara den ungerska litteraturen han kände till utan och innan, lika mycket hemma var han i världslitteraturen, han gick ofta på teater, konserter och utställningar. Han hade ett milt och ironiskt sätt att tala, var skrattögd och månade sig om att formulera sig precist. Aldrig sårande, trots att han var starkt kritisk. Han höll sig med bestämda politiska uppfattningar, men talade alltid om värden, hållningar och moral, aldrig om konkreta, aktuella partipolitiska frågor. Han hade svårt att stå ut med dumhet, brist på kultur, opassande beteende, stötande social ojämlikhet, intolerans, fördomar och rasism. Även när han höjde sin röst gjorde han det i vänlig och skämtsam ton, förstående, ironiskt och naturligtvis självironiskt.
I Sydsvenskan skriver Gabi Gleichmann om honom i egenskap av vän och hans norske förläggare:
Han var uppfinningsrik, en teckentydare och spanande arkeolog, en seriös ordkonstnär lekfull på allas vägnar, han lånade ohämmat citat från hundratals kollegor världen över och gjorde andras klokskap till sin egen. Med sina romaner har han retat, provocerat, underhållit, ökat takhöjden iför sitt lands offentliga samtal. I hans litterära universum var allt möjligt. 
För att befria läsaren från vanesynen upphöjde Péter bagateller till väsentligheter och klädde av maktens språk med sådan lust och glöd att vardagsklichéerna började brinna. I så måtto utgjorde hans litterära projekt ett medvetet och gigantiskt reningsarbete, i Karl Krauss och Ludwig Wittgensteins anda, av det av statliga lögner förorenade ungerska språket. Man försökte fästa litterära etiketter på hans författarskap, kallade honom postmodernist. Men han var det närmaste man kommer en litteraturens trollkarl. Gudabenådad och outtröttlig var han, enligt min uppfattning, den störste ordmagiker Europa har skådat sedan James Joyces dagar. Med åren fick hans berättarkonst en mer specifik vikt, hans hejdlösa ordlekar en större tyngd, hans genomlysning av livet i Mellaneuropa större allmängiltighet. Han blev en av de främsta uttolkarna inte bara av sin nations förflutna och medvetande, utan av atmosfären i vår egen samtid, av individens utsatthet för historiens nycker och grymheter. 

Nu har således två av de riktigt stora ungerska författarna lämnat det jordiska. Det är en förlust såväl för ungrarna som för alla oss andra. Men med litteraturen förhåller det sig ändå så att det skrivna finns kvar. Det de  stora författarna skapat går inte i graven med dem. Att hålla dem i minnet gör man bäst genom att läsa deras verk, och vi har stor tur som lever i Sverige, ty till just vårt språk har många av deras böcker översatts.


Inga kommentarer: