Kjell Espmarks bok Minnena ljuger (2010) kallades för en ”anti-memoar”.
Den nya boken, I vargtimmen, är en självrannsakande genomgång av den förras minnen och resonemang. Hans föräldrar och andra närstående återkommer från andra sidan och ställer honom till svars.
Men boken är också en fast förankrad Gotlandsberättelse som utifrån lokala personligheter och historiska skeenden berättar om hur nuet hela tiden infiltreras av det förflutna.
Petsarve, en gård på Gotland, blir därför till en historiernas och skeendenas utsiktsplats. Han talar om det egna författarskapets ”krackelerande sanningar” men han blir gnällig och egocentrisk när han ser att han plockats bort från ett litteraturhistoriskt verk. Varje ny text i boken omges av en dikt.
Dikterna är enastående i sin enkelhet och i sin gestaltning av olika personer. Ytterst blir I Vargtimmen en både vacker och smärtsam meditation över livets förgänglighet, och som sådan inbjuder den var och en till såväl läsning som eftertanke och medkänsla.
