tisdag 9 oktober 2012

Är attacken mot Iran på gång?

Alltid välunderrättade israeliska dagstidningen Haaretz skriver idag att USA och Israel tillsammans överväger en så kallad "surgical strike" mot Irans kärnanläggningar. En sådan attack skulle bara ta "några timmar". Nå, så optimistiska tongångar har vi hört inför flera av de senaste årtiondenas krig. Vi vet vad precisionsbombningar innebär. De medför "collateral damage" och det brukar vara människor av kött och blod, företrädesvis civila, som döljer sig bakom det cyniska uttrycket. Och krig som förväntas ta några timmar kan bli mångåriga.

Det som förbryllar mig med Haaretz rapport är att syftet från Obamas sida är att han ska vinna valet. De förväntade iranska kärnvapnens vara eller icke-vara skulle alltså reduceras till en valrörelse-faktor? Också detta har vi sett i det förflutna: amerikanska presidenter agerar för att bli återvalda. Också det en cynism i storpolitikens centrum. De som inte tror att Obama är mäktig en sådan cynism kan ju gå tillbaka till hans förra Messias-valrörelse, hans löften och utfallet. Inte ens Guantanamo lyckades han stänga.

Den politik som Israels regering fört alltsedan den tillträdde har kantats av katastrofer, både inrikes- och utrikespolitiska. Jag litar inte för en sekund på den allt märkligare alliansen mellan Barak och Netanyahu. Och om det nu kommer till ett militärt angrepp på Iran är jag uppriktigt rädd för att det kan utlösa den största katastrofen av alla. Hur hantera Iran-frågan finns det inget vettigt svar på. Utgångspunkten är däremot glasklar: vi har att göra med en teokrati vars anspråk på total makt är det första, och det andra utgörs av det faktum att detta reaktionära prästerskap tycks ha tagit på sig en "ledarroll" i den islamistiska, anti-Israeliska miljön, både i form av rörelser som Hizbollah och Hamas, och i muslimska kretsar globalt. Men det kan finnas mer eller mindre dåraktiga vägar att hantera detta hot. Preventiva attacker fungerar ibland. Frågan är om det fungerar nu. Netanyahu predikar utifrån Massada-komplexet, och just det gör honom livsfarlig, inte minst för det israeliska folket. Jag litar inte på honom. Misstron uttrycks dessutom nästan dagligen från före detta högt uppsatta israeliska militärer och underrättelseofficerare. Deras röster hörs nästan aldrig här.

Så här skriver Haaretz:
The United States and Israel are considering the possibility of a joint "surgical strike" against Iran's nuclear facilities, according to a Foreign Policy report by David Rothkopf published Monday. While Israel and the U.S. still don’t entirely agree on the "red line" which would trigger a military response, the report said that the Israelis are now suggesting a more limited attack than was previously debated. 

Rothkopf, a former Clinton administration official and international relations expert, quoted a source said to be close to the discussions, which claimed that a small-scale attack is currently viewed as the most likely military option. Such strike, the source said, is likely to only take a few hours and would be conducted by air, using bombers and supported by drones. 

In order to send the Iranian nuclear program back many years, such an attack could be carried out in a joint U.S.-Israeli operation, or by the U.S. alone. The report claims Israel would not be able to carry out this kind of attack on its own.
Rothkopf argues that the threat of a limited strike would seem more credible than a full-scale attack, and so it has "a real chance of deterring the mullahs." This threat, the report said, may also increase the chances that diplomacy would work.


7 kommentarer:

JohannaV sa...

Vad gäller Iran tror jag inte alls på ett nära förestående anfall. Tvärtom, man vill bara göra en kraftfull markering: Iran ska förstå att Israel och USA menar allvar. Netanyau och co vill visa musklerna helt enkelt. Hade det varit tyst från Israel hade jag varit mer orolig. Tidigare aktioner (Syrien och Irak) var av överraskningkaraktär. De föregicks inte av sådana här politiska utspel. Jag tror inte man frångår den principen. Ett anfall i nuläget skulle bara vinna omvärldens sympatier för Iran och öka risken för lokala stridigheter (hezbollah/hamas/muslimska brödraskapet) enbart för att sätta tillbaka Irans kärnvapenprogram ett par år. För lite att vinna och för mkt att förlora med andra ord. Jag tror man avvaktar sanktionernas verkan ett tag till. Jag önskar bara att Europa ska visa lite tänder också men det är nog att hoppas för mkt. Iranska kärnvapenbestyckade robotar är ett hot mot Europa med.

Inre exil sa...

Varje gång jag skriver i detta ämne - det sker alltmer sällan - hoppas jag förstås att jag har fel. Den här gången med. Däremot är jag inte övertygad om att tystnad är det samma som krigsförberedelser och högljudd propaganda är motsatsen. Vi får se. Det är i själva verket bara vi som inte lever i regionen som har råd att vänta och se.

Karl Malghult sa...

Immanuel Wallerstein menade i sin kolumn i våras att både det amerikanska och israeliska ledarskiktet vet om att de inte har någon chans att i grunden kunna slå Iran, men att man i båda länderna har ett resentiment av machomentalitet militärismen skapat vilket leder till att man på båda håll måste visa sig tuffa mot Iran:

http://www2.binghamton.edu/fbc/commentaries/archive-2012/325en.htm

Det iranska prästerskapet har egentligen alla anledningar att tacka amerikanerna. Först för att de förstörde deras stora fiende (Saddam Hussein och Baathpartiet) vilket förde till att iranierna därmed kunde få inflytande i Irak och bland Iraks shitiska majoritet, dels genom att hoten från USA och Israel får det iranska folket till att backa upp styret mer eller aktivt och passivt. Det var inte så många år sedan som strejker och demonstrationer satte viss press på iranska regimen.

Inre exil sa...

Tack Karl för din mycket intressanta kommentar, jag tror du har alldeles rätt i det du skriver om effekten för Iran av Irakkriget. Tala om kontraproduktivt krig!

Cecilia sa...

Precis som du skriver - det går inte "att lita" på någon... Just detta är nog mycket förvillande idag. Vi är uppväxta i värld där man lärt sig att det är enkelt; man har kunnat välja sida, och sen inte behövs "bekymra" sig mer.
Som alltid, så ligger den generella verklighetsuppfattningen steget efter nuet. Men jag tror att just den fördröjningen är viktig. Eller har varit, i alla fall - för vem vet hur det är i morgon?
Om nu den lite samhällsbevarande trögheten är på väg att sättas ur funktion igen, för än vilken gång i raden... - så är väl det allra viktigaste att kunna se bortom bara nuets tolkningar?

Inre exil sa...

Cecilia, för mig finns sedan många år en grundregel. Den är enkel att formulera: misstro alltid makten.
Utifrån den får man sedan försöka navigera och se varifrån den större ondskan och det större problemet kommer. Och i nästa steg försöka göra konkreta ställningstaganden. De försöken gör jag mest dagligen i bloggen.

Cecilia sa...

Thomas - och det ypperligt!
Det är en fröjd att läsa din blogg.