onsdag 1 augusti 2012

Händelser i det händelselösa

Olseröd med utsikt mot Stenshuvud. Igår eftermiddag. Foto: AN

Nej, det händer inte mycket dessa dagar. Jag ser hårdtränade gymnaster visa sina groteska kroppar i OS och imponeras förstås av deras tyngdlöshet, samtidigt som jag funderar på hur deras liv kommer att bli senare, om de kommer att kunna promenera, cykla eller bara sitta i en stol.

Igår satt jag där igen, vid havet i Olseröd. Inte en solbadare så långt jag kunde se. Svensken håller sig borta om han inte kan sola sig till cancer. Det är en fördel, för då har vi kusten för oss själva. Jag satt där och tänkte på människorna som bor vid Stenshuvud. Jag nämner inga namn, för jag vill inte förtala någon. Men nog tänker jag på det faktum att rika Stockholmare kan bo där hela sommaren utan att ens förstå att de är privilegierade. Jag är inte den avundsjuka sorten. Men jag blir alltid på dåligt humör när jag sommartid kommer ut här. De människor man eventuellt möter talar huvudstadsdialekt, tyska eller något tredje icke-skånskt.Jag vet ju att de gamla fiskareänkorna inte har råd att betala fastighetsskatten för de små stugor där de fötts, vuxit upp eller levt hela sina vuxenliv. Sådan är vår samhällsordning, den premierar alltid de redan lyckligt lottade.

Jag vaknar till ett hem utan varmvatten. Fjärde gången på fyra år. Kristianstads kommunala vatten är extremt kalkrikt. Maskinerna kalkar igen. En gång i månaden avkalkar jag. Men varmvattenberedaren låter sig inte avkalkas. Alltså havererar den. Jag kan mönstret nu: en dag stiger varmvattnets temperatur till dryga 100 grader. Efter 12 timmar stänger termostaten av - för gott. Och så finns det inget varmt vatten mer.

Tvättar mig i kallt vatten. Sköljer ur håret och hela skallen protesterar. Klipper mig extremt kort imorgon. Allt blir lättare.

Satt ett par timmar med äldsta barnbarnet Rakel idag. Vi samtalade om mediciner, biverkningar, resor och livet. Fantastiskt. Hennes pappa, som är min äldste son, hjälpte A. med installation av en ny dator. Jag satt där nere med Rakel. Vi växer samman, dag för dag, år för år. Det är livet, som om man kunde sammanfatta det. Livet med stort L. Lyckan att få vara både farfar och morfar till en stor skara barnbarn.

För övrigt undrar jag vem som bryr sig om wahhabiternas mördande i Syrien. Var finns de människor som kan genomskåda termerna "frihetskämpar" och "rebeller" och berätta för världen att de stridande är mördare och terrorister? Det som sker i Syrien kan sannerligen inte skrivas in i något enkelt och förutbestämt schema. Det kräver kall analys och någorlunda förmåga att förstå arabvärlden och dess turbulenta vandring mellan despoti och despoti. Friheten är ett begrepp som knappast går att använda. Demokratin än mindre, trots att de islamistiska krafterna använder det till leda - från Egypten till Libyen.




Inga kommentarer: