I sin essä The Toyshop of Europe skriver Shena Mason om Birmingham som tidig industristad. Vad som då mest tillverkades var föremål gjorde av mässing och plåt, som krävde stor styrka att forma och göra hushållsföremål av, såsom grytor för matlagning eller större saker som ångmaskiner. Men så fanns ju förstås också tillverkningen av det som då kallad toys men inte hade det minsta med leksaker att göra. Toys var helt enkelt småsaker gjorda av silver, brons eller andra metaller. Filosofen Edmund Burke beskrev Birmingham som ”The toyshop of Europe” och menade då förstås att staden hade flest sådana verkstäder.
Det var pionjärerna John Taylor och Matthew Boulton som startade massproduktionen av knappar, spännen och dosor, men fabrikerna tillverkade också fint dekorerade föremål för hemmet och för personligt bruk. Det fanns runt 1770 över hundra företag som tillverkade sådana småprylar. De flesta var små familjeföretag och bar oftast namn efter familjen.
En lustig sak som jag aldrig sett nämnas tidigare, är att denna tidiga industrialism också födde en speciell sorts turism. Dessa nya maskiner som tillverkade saker gjorde förstås människor nyfikna. Att ”se maskinerna” blev ett nytt skäl att komma till Birmingham. Och fabrikörerna var förnuftiga, de insåg att sådan turism skulle öka intresset för deras produkter. Nästa steg blev förstås att bygga små théhus i anslutning till fabrikerna och så en liten butik där besökarna kunde köpa något med sig hem. Här ser man ju ett mycket tidigt koncept som inte bara överlevt in i vår tid, utan rentav präglat mycket av den postmoderna massturismen.
Upp till tusen arbetare sägs ha varit anställda i Matthew Boultons Birminghamfabriker; män, kvinnor och barn.
