Czesław Miłosz skriver i Mitt Europa från 1955:”Jag beslöt mig för att skriva en bok om en östeuropé, som föddes ungefär då folkmassorna i Paris och London hyllade de första flygarna; om en människa som mindre än någon annan ryms inom stereotypa begrepp såsom tysk ordning och rysk ’âme slave’."
Och:
”Mina rötter är där, i öster, och detta är ett axiom. Även om det är svårt eller obehagligt att förklarar vem jag är, måste jag ändå försöka.”
Jag funderar på detta och tänker några tankar:
Den första är, om vi alls hade fått tillgång till Czesław Miłosz författarskap om han inte 1980 tilldelats Nobelpriset?
Den andra är, hur kan det komma sig att han känns som en samtida när han sedan länge slutat sitt liv och det viktigaste han skrev finns i tryck ungefär när min barndom pågår?
Det kan inte ha med tid att göra. Tvärtom. Jag tror att det har med kultur och identifikation att göra. Och därför spelar det ingen roll att han talar om Östeuropa.
Hans Europa, det han föds och växer i och det han skrev om och återvände till på ålderns höst, är ju också mitt Europa. Både Litauen och Polen är grannländer till oss. Kanske behövde en mur falla för att vi skulle förstå det?
Mitt Europa kom första gången på svenska 1981 och på nytt i Nobelbiblioteket av Brombergs förlag. Översättningen är gjord av Stellan Ottosson, och förordet skrivet av Richard Swartz.
***
Czesław Miłosz: Ärlig beskrivning (Brombergs,
urval av Anders Bodegård och Leonard Neuger, förord av Agneta Pleijel,
översättningar av Knut Ahnlund, Katarina Gruber, Anders Bodegård, Eva
Bruno och Nils-Åke Nilsson).
I
sitt förord skriver Agneta Pleijel: ”I många dikter går han tillrätta
med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill
göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och
finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta
betagande mänsklig.”De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:
”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden?
Jag var gäst i ett hus under molnen,
där floderna flyter och grödan gror på nytt.
Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”
På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.
Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten
att det är synd om oss människor.”
Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.
Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:
”Flodnamnen har du ännu kvar.
Tänk så länge floder varar!
Dina åkrar ligger i träda,
städernas torn är olika sig.
Du står på tröskeln utan svar.”
***
Czesław Miłosz skriver i essäsamlingen Jag är här (Brombergs förlag, 1980, översättning av Aleksandra Josephson och Jan Nyberg):
”Filosofiska system ska man ägna sig åt för att glömma dem, och det är inte systemen som angår mig utan fantasin. Jag har inte samma slags fantasi som de människor som levde när Thomas av Aquinos världsåskådning avspeglades i Dantes symboler, även om dess grundläggande behov – att föra ner allt till rumsliga relationer – är detsamma.
Rummet har emellertid utsatts för störningar. För att börja med den plats där jag är: jorden. Istället för att vara en fast, stabil grund ger den vika under mina fötter och skulle jag genom ett under förbli svävande ovanför den, befriad från tyngdkraften, skulle andra trakter, andra landskap förflytta sig under mig; för övrigt förflyttar de sig redan nu i fantasin, för även om jag vet att det är absurt, ser jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”
Essän är från 1969, den fanns med i Widzenia nad zatoka San Francisco (Tankar
vid San Franciscobukten). Jag återkommer ständigt till Czesław Miłosz.
Han är en av de viktigaste i den krets som (i varje fall i mitt
medvetande och mina bokhyllor) också rymmer Wisława Szymborska, Adam
Zagajewski, Kazimierz Brandys, Ewa Lipska, Witold Gombrowicz, Adam
Michnik, Zbigniew Herbert och Tomas Venclova. När jag läste den här
essän igen så slog det mig att det finns några nästan utopiska ord i
den. Här kommer de igen: ”… för även om jag vet att det är absurt, ser
jag mig själv som en åskådare utan kropp, från ett annat system, framför en bildskärm på vilken jordklotet snurrar.”Vad är det för slags bildskärm han föreställer sig? Jag sitter här, framför den bildskärm som är datorns, och jag är mer än medveten om att nätet, www, är det system där vi ser jordklotet snurra, det system som gör det möjligt för oss att finnas i ständigt kontakt med varandra, oavsett var på jorden det är.
Han kallar det absurt. Jag skulle vilja påstå att det är groteskt i så hög grad att det blivit overkligt, bortom-verkligt.
Försommarbilderna från Ivö: Astrid Nydahl.
