söndag 24 juni 2012

Dudley och ”främlingsfientligheten”. Gamla och nya moskéer och den eviga visan om EDL.



Dudleys gamla moské, fortfarande i bruk, är inrymd i en gammal skola. Bilden tagen 2008 av Thomas Nydahl.
OpenDemocracy fann jag en artikel av Jenny Morgan från den 15 september 2011, med rubriken Beating the Black Country Blues, som kanske rentav kan betraktas som symptomatisk för den idéströmning som värnar om den politiska korrekthetens tänkande och handlande. Låt mig visa.

Morgan ska möta Kenneth Rodney från Five Estates Project i Dudley. Rodney är en av grundarna i West Midlands. De går till Fountain Arcade, uppfört 1925. Och så kommer första repliken som sätter tonen för hela texten: ‘Dudley är en mycket kall plats för nykomlingar’.

Han som uttalar orden är alltså Rodney, som kom med sina föräldrar från Jamaica när han var sex år. Nu är han runt femtio. Och så fyller han i: ’Dudley saknar visioner’, någon annan fyller i och säger att det var ’en kulturchock att komma till Dudley, som om varje kilometer på motorvägen förflyttade mig fem år bakåt.’

Dudley var en medeltida marknadsstad och blev ett mäktigt centra för Black Countrys järn-, glas-, kol- och andra industrier från 1700-talet fram till 1980-talet. Men nu tävlar Dudley-borna om de cirka 300 låglönejobben som snart ska utannonseras från en ny stormarknad vid foten av Dudleys borg. ’Finns det’, frågar Jenny Morgan, ’en särskild kultur som stänger nykomlingar ute?´ Ja, stadsborna själv pratar vid den här sammankomsten,

”om en ’bykultur’ och det faktum att den lokala dialekten bevarats så att den är nästan ogenomtränglig för engelsktalande som inte kommer från Dudley. Men rasismen spelar också sin roll, och den riktas inte bara mot icke-vita människor, Kenneth Rodney säger att de flesta polacker som kom till Dudley för att arbeta har flytt fältet, på grund av de rasistiska trakasserierna.”

”Men flyktingar från  Zimbabwe, Irak, Afghanistan, Demokratiska Republiken Kongo som kommit till Dudley genom ett program som Labour en gång i tiden satte igång, saknar resurser att dra vidare. Det finns mindre än tusen av dem (…) The Five Estates Project utvecklades av Rodney och en energisk Dudleyit, Martin Smith, som för närvarande är vice ordförande för den lokala hyresgästföreningen. Han säger att han 2005 förstod att det var dags att börja handla, då han sett rasistisk graffiti i hyreshusen och man dessutom kastade in tegelstenar genom fönstren till en muslimsk hyresgäst.”

Och så kommer det, avsnittet jag anade skulle komma, och jag citerar direkt ur texten:

”Five Estates bildades i september 2009, några månader innan antimuslimska English Defence League mobiliserade mot förslaget till en ny moské i Dudley, och arrangerade två protestmarscher i staden.”

I slutet av artikeln berättar författaren varför allt ändå kommer att sluta bra. Hon har förstått att också invandrare anmält sig som frivilliga till den grupp som ska arbeta med frågorna. En av dem kommer från Zimbabwe. ”I fem år har han försökt övertyga myndigheterna om att han måste få lämna Dudley. Han har sovit på kyrkogårdar och samlat mat från soptunnor. Nu när han fått en liten kommunal lägenhet säger han att han lever precis som sina gamla, vita grannar, ’det finns absolut ingenting att göra, förutom att titta på tv. ’Nu samlar han gamla bilder av Dudley och vill visa dem för sina åldrande grannar.” Och så kommer reportagets slutkläm:

”En zimbabwier som vill knyta samman Dudleys förflutna och nutid – det kan bara sluta bra.”

Man skulle kunna rycka på axlarna och säga att det inte finns något anmärkningsvärt i denna text. Men det är just för att vi är så vana att läsa den sortens texter som vi missar det anmärkningsvärda. I just de sammanhang där man oupphörligen varnar för främlingsfientlighet och rasism, smyger man in sina egna vanföreställningar. Vad är det till exempel som säger att denna zimbabwier var hemlös bara för att han är svart? Det finns många hemlösa människor i England som inte alla är av afrikansk börd. Väldigt många. Över 40.000 totalt enligt Guardian den 13 december 2011. Och då räknar man inte individer utan hushåll. Och vad är det som säger att hans privata bildprojekt bara skulle sluta gott? Det är, som jag ser det, ett uttryck för det som på engelska heter ”prejudices” – det vill säga att man hyser förutfattade meningar, grundade på de egna fördomarna. Och det är just ”fördomar” vi till vardags översätter det engelska ordet med.

Dudleys gamla storbiograf Odeon som en gång i tiden också rymde en Music Hall. Nu diskuterar man om den ska bli moské. Bilden är tagen från bussen 2012 av Astrid Nydahl.
I texten skriver Jenny Morgan om de två EDL-protestmarscher som genomförts i Dudley. Låt oss kika på dem. Daily Mail skrev den 4 maj 2010 utförligt om vad det är som EDL protesterar mot, nämligen en gigantisk moské som det skulle kosta 18 miljoner pund att bygga i Dudleys centrum. En ny protest genomfördes 2010, men de stora protestmarscherna ägde rum tidigare. EDL sade då att de framför allt ville protestera mot islamisk extremism. En talesman för polisen, Matt Markham, sa till medierna att det hade genomförts fredliga demonstrationer.

Vid sidan av dessa har man också samlat namn på protestlistor som 50.000 personer skrivit på. Invånare har uttryckt åsikten att moskén skulle förstöra stadens medeltida karaktär. Det fick till följd att fullmäktige 2009 vände sig till Högsta domstolen. Men Daily Mail hade självklart också hittat invånare som kallade EDL-protesterna för ”rasistiska” och ”ett slöseri med polisens resurser”. Sarah Williams,  23, sa till tidningen om EDL: “De är här bara för att ställa till bråk.” Om moskéns folk sa hon: ‘De här människorna vill ju bara leva fridfullt här.”  Oavsett vilket tycker jag att man kan betrakta hela denna segdragna historia som det första viktiga steget i en folklig opposition mot de allt grandiosare moskébyggena. Högsta domstolen i England satte definitivt stopp för byggplanerna den 17 april 2012. Beslutet innebär att den muslimska församlingen måste sälja tillbaka den mark – gammal, förgiftad industrimark – till kommunen. Församlingen har ägt den sedan 2005.

I England gör man allt oftare en reflektion som måste betraktas som rimlig. Nämligen den, att muslimerna som bosätter sig i landet gör precis motsatsen till vad kristna i muslimska nationer gör. För att alls kunna leva där förhåller de sig respektfulla gentemot muslimerna. De försäkrar sig om att deras kyrkor och andra religiösa byggnaden inte blir alltför synliga i muslimska områden, om de nu alls fått sådana tillstånd. I Saudiarabien är det förstås helt omöjligt. Men de egyptiska kopterna skulle just efter ”den arabiska våren” få erfara innebörden av islamismens syn på rättigheter och skyldigheter. Det som hänt där under 2011 och 2012 kunde tjäna som exempel inte bara i brittisk debatt utan också i svensk. När de urgamla koptiska kyrkorna brann, människor klubbades eller sköts ihjäl och människor som levt i Egypten så länge tvingades iväg i massflykt, fick vi konkreta exempel på hur det ser ut när islamismens idéer ska omsättas i praktisk politik.

”Det kan bara sluta bra” skrev Jenny Morgan om Dudley. Man skulle kunna travestera hennes ord om man trodde sig ha siarens gåvor och säga ”Det kan bara sluta illa”. Det gör jag inte. Men jag finner det nödvändigt att med öppna ögon betrakta skeendet. Kanske skulle man också lägga på minnet vad den turkiske premiärministern, Recep Erdogan sa i ett tal 1997: "Minareterna är våra bajonetter, moskéerna våra baracker, de troende våra soldater." (Spiegel Online 16 juli 2008. I tidningen översättning blev det “The minarets are our lances, the domes our helmets, the believers our army.” En läsare protesterade och hävdar att hennes egen översättning från turkiska blir: “The minarets are our bayonets, the domes our helmets, the mosques our barracks, the believers our soldiers.”)



1 kommentar:

Anonym sa...

En försmak av den arabiska sommaren:

http://www.youtube.com/watch?v=QI3wG3loKlA

/Kalle