Birgitta Trotzig skriver i sin 50-talsdagbok Ett landskap:"Mörkret omger hjärtat och i hjärtat är en smärta utan botten, födande, sprängande, växande, det levande väldiga mörkret, världen förlorar sig, splittras och är inte mer i mörkret som reser sig och förvandlar..."
och på ett annat ställe säger hon att det konstnärliga arbetet är ett försök till förbindelse och närhet:
"Meddelande. Medel att träda i förhållande till något annat än en själv. Medel att mista sig själv."
Är det så ångesten fördrivs? Är det så man har kraft att befinna sig i massan, höra dess bökande och ändå stå kvar?
Jag vet inte om jag har den kraft som Birgitta Trotzig verkade ha, då på 1950-talet. Nu är hon borta, men de där böckerna blir viktiga just de här dagarna. Jag vänder om in i mörkret, den solitära tystnaden där jag slipper andra röster än litteraturens. Nej, det är inget jag behöver diskutera. Inte ens det.
