Ja, det är ju John Lennons verk, Cry baby cry. Finns på det sena dubbel-album som kommit att kallas Det vita. Lyssna här: https://www.youtube.com/watch?v=8Zeyej5bfZE
Jag var vid det tillfället 16 år ung, i november 1968. Jag hade gått ut grundskolan i juni samma år. Om det mesta var vilset och svårt att gripa tag i, så var John Lennons sånger desto stabilare och känslomässigt starka att leva med.
John Lennon var för oss en mycket handgriplig förebild. Jag fick till och med ärva min mormors runda glasögon i ett fåfängt försök att likna honom.
På samma album fanns sånger som While My Guitar Gently Weeps av George Harrison, Blackbird av Paul McCartney och andra oförglömliga sånger, inte minst av Lennon.
Det som griper en tonåring följer med resten av livet. The Beatles grep mig redan 1963, framför allt med sin andra LP, With The Beatles, och sedan med Beatles for Sale. Tänk, elvaåringen minns man som en "stor påg" med både musikaliskt och kulturellt medvetande. Var det så, eller är det bara ett exempel på lyskraften hos Beatles?
Men det som slår mig är hur kort tid de fanns som grupp. Mellan åren 1963 och 1970 fanns de. Resten är sekundärt. Överblivet. Bolagsplundring. Men nog är det värt att notera att Paul McCartney just före jul avslutade sin senaste världsturné, med bl.a. Ringo Starr som gästartist!
Bilden är tagen i pojkrummet på Stadiongatan 53 i Malmö. Kanske runt 1969. Av Lennon-bilden på väggen framgår det ganska tydligt vilken tid det handlar om, men det var nog alldeles innan jag flyttade hemifrån. Där finns också omslaget till en Peps-LP som släpptes 1969.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar