Per Wästberg i Svenska Dagbladet:
”Sanna bekännelser av en albinoterrorist” hette hans berättelse om fängelseåren. Han hölls i ensamcell, men hörde hundratals svarta sjunga på väg till galgen. I fängelset skrev han på lappar som togs ifrån honom tills han frigavs. Av dem blev en drömbok, ”Mouroir”. Dikten var en sanslös protest; den återgav ”stanken av förspillt blod och förtryckets djuriskhet”.
Jag umgicks många år med Breyten, i Paris och London, i New York och Stockholm. När han blev hedersdoktor vid University of Natal, fick han inbjuda två vänner: mig och, med sin stora släktkärlek, sin bror Cloete, apartheidvän som förrått honom. Den före detta terroristen blev den förste hedersdoktor som hyllades med stående ovationer: en afrikandernas Dante som vandrat genom helvetet med bevarad kärlek till sitt land och med osläcklig vrede mot orättvisan.
Han var både leende dandy och förödmjukad fånge. Han blottade skenmoral, fördomar, egenrättfärdighet. Han skrev sin biografi i flera volymer, ändå oåtkomlig som en spegelbild av två främlingar, diktaren och målaren.
Han kastade sig över sina motiv med den inmurades vrede att inte hitta en väg ut till friheten. Han bedrev en självhypnos för att ur sprickorna i den sårades kropp locka fram krafter, drifter, visioner, som han inte var herre över."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar