En flagga med ett porträtt av den syriske presidenten Bashar al-Assad på en sopcontainer i staden Aleppo i norra Syrien den 26 oktober. (Foto: Philippe Desmazes/AFP/Getty Images) |
Nathan Shachar skriver i DN:
”Hamas attack mot Israel den 7 oktober i fjol var på papperet omöjlig, men den lyckades över all förväntan. Iran hade öst miljarder över dess arkitekt, Hamasledaren Yahya Sinwar – men just Hamas attack blev början till slutet på Irans stormaktsdrömmar, när den ena efter den andra av dess allierade försvann eller bröts ned.
Syriens president Bashar al-Assad läste tecknen lika illa: bara för en månad sedan signalerade han till Iran och Hizbollah, i ett meddelande som plockades upp av israeliska underrättelsetjänster, ´Dra inte in mig i er konflikt med Israel!´. Och så kom dödsstöten från ett helt oväntat håll.”
Det är så det ser ut. Despoten skaffar mäktiga allierade, sedan blir han ängslig över deras agerande. Historien har skrivit in många sådana historier i sina krönikor.
Det är sant att Bashar al-Assad väldigt länge såg ut att ha ett regimbygge som inte bara stått emot den arabiska våren, utan också all annan turbulens i regionen, inklusive den som bar Gudspartiets namn.
Bashar al-Assad var det sekulära arabiska maktcentrats sista stora ledare av tre, om man nämner de två andra: Iraks krigsherre Saddam och Libyens Kaddafi. De tre gav kvinnan vad som på henne ankom: ett liv utanför köket och en självklar delaktighet i utbildning och lönearbete. De beskyddade minoriteter - Bashar al-Assad blev kanske mest känd för det, och alawiterna i hans land åtnjöt ett särskilt beskydd. Assad tillhörde själv alawiterna, och där fanns också den religiöst/etniska koppling som gav honom allierade som Iran och Hizbollah.
Vad är den värd nu? En asyl i Moskva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar