 |
| Solen går ner över Caridiganbukten. Foto: Astrid Nydahl |
När jag reser - i betydelsen förflyttar mig fysiskt - blir jag alltid irriterad på "de andra". I flocken finns det säkert många som blir irriterade på mig. Skulle dansken säga "i lige måde", ja det är möjligt men han har kanske vassare uttryck att erbjuda.
Vårt ständiga behov av förflyttning är svårt att uthärda. Jag reste mycket i den del av livet som kallas "arbetsliv". Löneslav slutade jag vara i 25-årsåldern. Men frilansandet var också ett arbetsliv, och det förde mig återkommande till ett antal länder.
Hade jag velat vara utan det? Jag hade gärna varit utan flygplatserna, dessa parodier på köpcentra, med resfeber och nervositet ovanpå allt. Tiranas lilla flygplats hade jag klarat att komma till, den är mindre än våra små tågstationer.
Och det var just vid Kristianstads station under onsdagen som dessa tankar började komma - igen. Inte ens bussen därifrån och hem klarar jag i rusningstrafik. Så nu är det slut med morgonturerna för pensionärsfika. Det får bli lunchturer istället, ty då är bussen nästan tom.
Nästa gång jag tar den bussen blir för att hämta mina nya glasögon. I morgon är det pensionsdag, då lånar vi vår egen bil och åker till några butiker för att fylla frys och skafferi med livsmedel och hushållsartiklar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar