Aldrig några glada nyheter

Redan på den tiden Rapport-sändningarna såg ut så här hörde man människor klaga över att det "aldrig var några glada nyheter".

Jag kom att tänka på det med anledning av statistiken för min blogg. När jag skriver om kriget i Ukraina, Putin-fascismen och om Förintelsen faller antalet läsare. Vad beror det på?

Är ni trötta på ämnena får jag nog räkna med färre läsare framöver. "Glada nyheter" kommer det mycket sällan.

Inte heller vältrar jag mig i den katastrofala inrikes kriminaliteten, om än jag skriver om den ibland. Inte minst när den så uppenbart är kopplad till den politiska klassens vilsegång. Å andra sidan stiger då läsarantalet.

En bok jag ska recensera senare

Inför det nya året är några ämnen självklara. Jag tänker på Putinfascismen, jag tänker på Sveriges politiska och kulturella fall ner i dyn, jag tänker på underkastelsen vi uppvisar gentemot islamismen, jag tänker på sjukdomarna kopplade till åldrandet - och jag tänker inte minst på den litteratur jag kommer att läsa, och därför skriva om.

Tro bara inte att jag ger "vår" nya regering några ord på vägen. Den är lika bedrövlig som den förra - minst. De 20% röstberättigade som satte sitt hopp till SD blir tids nog varse vad det innebär. All politisk makt har jag lärt mig hålla distans till.

När det våras får vi tillbaka vår bil, då blir det varje dag härliga kustresor med nytagna bilder i bloggen. Den tiden är något att helt privat se fram emot.

***

Lars Åberg skriver i Fokus:

Ändå togs detta sällan på det allvar som situationen redan då förtjänade. I politiken och i medierna ansågs det oftare vara fel på budbäraren än på förhållandena som det bars bud om.

Det är sannolikt inte fascismen, och definitivt inte nazismen, som har landat i den nya svenska regeringen utan konsekvenserna av de senaste decenniernas politiska tillkortakommanden. Det borde vid det här laget vara uppenbart att Sverigedemokraternas framgång beror på Socialdemokraternas kräftgång, både i fråga om idéer om den samhälleliga utvecklingen och ansvarstagandet för hur samhället har blivit.

Det blev regeringsskifte eftersom väldigt många väljare ansåg att tryggheten försvunnit.

Det riktigt sorgliga är att samhällets strukturella välvilja det senaste halvseklet har lyckats producera så många nya konfliktytor att invandrare kommit att uppfattas inte som aktiva individer utan som ett passivt kollektiv som måste hanteras. Uppjagade röster menar nu att Sverige kommer att bli splittrat och segregerat, men det är ju precis en sådan verklighet vi sedan länge lever i.