Valet. Dagen efter: frågor, funderingar, fakta

Foto:  Astrid Nydahl

Sverige har mycket stora problem. Det har varit val. 

 

Andra folk tröttnar på friheten mitt i sitt välstånd, och i fruktan att genom en ansträngning äventyra det välstånd som de kan tacka friheten för finner de sig motståndslöst i att man rycker den ur deras händer. Vad saknar de för att förbli fria? Vad? Själva längtan att vara det. Be mig inte analysera denna ädla längtan, den måste man erfara (...) Man måste avstå från att försöka göra detta begripligt för de medelmåttiga själar som aldrig erfarit den. (Alexis de Tocqueville: Den gamla regimen och revolutionen, översatt av Ervin Rosenberg, Atlantis förlag).

 

Texten är utgiven i Paris 1856. I år är det 2022. Den tid som gått sedan han skrev sin bok tycks i vissa väsentliga citat upphävd. Är det inte just friheten vi förlorar? När människor kan tala om "missbruk av yttrandefriheten" (det har de för övrigt gjort alltsedan Salman Rushdie utgav Satansverserna och det resonemanget har de intensifierat efter de danska karikatyrerna och Lars Vilks rondellhund, för att bara nämna några få exempel) har det redan gått mycket långt. 

 

Får man ett fritt folk att acceptera sådana resonemang är det just dess frihet som hänger på en skör tråd. Nej, vi hämtas inte för tortyr när vi "missbrukar yttrandefriheten". Men vi får på olika sätt veta hur ytterst opassande vi beter oss.

 

När val till riksdag, regioner och kommuner genomfördes i går hände några anmärkningsvärda saker. De hade hoten mot friheten gemensamma.

Så här: människor som röstat liberalt hela sina liv gick nu till Centerpartiet. Deras frontfigur sades vara garantin för noll SD-inflytande.

 

Nu slutade (?) det så lustigt att just M-blocket (med KD, SD och Liberalerna) tycks ha segrat på riksdagsnivå. Vad gör då anhängarna av friheten? De ylar! Det har de alltid gjort. Nu ylar de om att Sverige är förlorat. De jämför med Tyskland 1930. De ser koncentrationsläger byggas.

Vad ska man göra om man själv inte vill yla?

 

SD blev störst eller näst störst i många svenska kommuner, såväl till riksdag som fullmäktige. Där jag bor finns det stora stadsdelar där de fick 40%. I kommunen totalt segrade SD med 29%. Skulle jag frukta att min yttrande- och tryckfrihet därmed är hotad? Då vore jag en tokig och paranoid peson.

Friheten kan bara försvaras på ett enda sätt. Genom att användas, som en del av den självklara livsluften. Allt annat hotar att bryta ner den till en blek kopia av sig själv.

 

Sverige har mycket stora problem. Många av dem, kanske de flesta, hänger ihop med politikerklassens naiva import från Arabien, Asien och Afrika. Blir det ändring på det nu? Tillåt mig tvivla.

Den viktigaste frågan: var det hjärnspöken eller verkliga, stora problem som förde SD så starkt framåt? Vad med hedersmorden, gruppvåldtäkterna, rånen, knivhuggningarna, skjutningarna? Vad med rädslan i varje svensk stad? Vad med en handfallen poliskår och en självsäker maffiabrottslighet? Allt här i livet har en orsak. Vissa människor - rätt många - blundar och tror att allt bara händer, utan orsak. Samband tycks de inte se.