Hampstead Heath, London. Foto: Astrid Nydahl |
Om islamismen inte ett ord i valrörelsen. Det finner jag minst sagt häpnadsväckande och signifikativt.
Det finns två omedelbara hot mot Europa, och därmed också mot Sverige. Det ena är Putin-fascismen, det andra är islamo-fascismen.
Om Putin är vi överens. Så ser det i alla fall ut. Om islamo-fascismen är vi inte överens. De flesta, också maktens män och kvinnor, tycks nu istället inriktade på att i dess krets värva och samla. Vad? Röster så klart! Stödjepunkter! Allt tal om att vi ”inta ska ha” det ena eller andra etniska gettot ekar så falskt. Sverige består av sådana getton, och det är där islamo-fascismen har sin grogrund.
De makthavare – existerande eller kommande – som inte förstår det problemet är inte värda minsta sympati. Se där ytterligare att skäl till att jag inte ställer mig kön till urnorna i dag.
*
Imre Kertész sitter och arbetar med Dossier K. i sitt "tornrum i Berlin". Det är en tid då han ifrågasätter sitt skrivande, jämför det med ett småbarns lek. Och han skriver:
"Jag måste bedriva det i viss mån i hemlighet, dölja korten med handen, ständigt beredd på att bli tillsagd: det finns viktigare saker att göra, gå till tvätten med smutskläderna. I sådana ögonblick avbryter jag genast leken och springer..."
Det är här han beskriver författarens eviga dilemma, det som Ivar Lo-Johansson beskrev som en absolut och olösbar motsättning: en författare kan inte vara med gift med någon, eftersom han redan är gift med författarskapet. Ändå är detta det minst kontroversiella i hans dagboksvolym som utkom i Ungern 2014 och på svenska i Ervin Rosenbergs översättning; Den sista tillflykten. Jag har dock redan recenserat den här i bloggen och några avsnitt om islam väckte väldigt rabalder på nätet. Så därför återvänder jag till det ämnet i hans bok:
"Den europeiska undergångens bedrövliga dagar",
skriver han på sidan 248 i dagboken. Han betraktar dessa dagar, vi befinner oss någonstans runt 2008-2009, och han fortsätter:
"Europa bönfaller islam om nåd, hickar och vrider sig i undergivenhet... Detta skådespel äcklar mig; det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz."
Imre Kertész kopplar samman den nazistiska massmordsmaskinen Asuchwitz med islams utbredning i dagens Europa. Det behöver man inte vara överlevande barn från förintelsen för att göra. Imre Kertész är ett sådant barn. Han lärdom är judens kontra Europa. Det är det vi kan lära av honom. Vi som inte är judar vet vad det innebär, trots allt. Vi behöver inte vara särskilt bevandrade i historia för att förstå. Imre Kertész senaste bok är full av erfarenhetsbaserade varningsord. Han har inte skrivit sin dagbok förgäves. Han har inte skrivit något förgäves.Därför har han fel när han bannar sig själv, bara för att någon annan tror att han skulle ha "viktigare saker att göra."
Imre Kertész förstod vari faran bestod. Svenska politiker förstår det inte. De vill inte förstå. De kan inte förstå. Och ja, det är 11 september i dag!
3 kommentarer:
Stefan Lundin
Kunskapen om islam är bristfällig i de breda folklagren, på annat vis kan man inte förklara att det uppförs moskéer i var och varannan svensk ort. Här borde media ha kunnat vara behjälplig och förklarat för svenskarna vad denna religion innebär, t.ex. att det också rör sig om en politisk ideologi, men risken för att kallas rasist har gjort att man undvikit frågan. Kanske blir nästa val ett "islamval", då ännu större problem än nu har skapats.
Jag har nu röstat, trots alla invändningar jag haft, på ett parti som inte är så islamvänligt.
Till sist röstade jag fast inte med någon entusiasm.
Jag bor i en kommun där islam har brett ut sig, där mord sker på öppen gata, där gängen styr flera av kommundelar, rättegångar avlöser varandra, brandkår kvoterar in invandrare utan utbildning, där gymnasier har stödundervisning i svenska. Men vi var en miljökommun nr 1 en gång. Och än har vi inte gått i konkurs.
Det spelar ingen roll om vi röstar eller inte i ett sådant läge. Men på grund av min ålder tänkte jag: sista gångens insats.
Vi hade en hantverkare här i veckan som undrade om vi skulle göra vår röst hörd genom att rösta. Jag svarade honom att jag sedan tidigt 1970-tal gjort min röst hörd, och sedan mer än femton år gör jag det varje dag i bloggen - dessutom.
Jag är ingen vän av partiväsendet. Det är mitt främsta skäl att avstå från urnorna. Med all respekt till er båda två som kommenterat!
Skicka en kommentar