lördag 17 september 2022

Pieter Claes & Elisa Veit: Mina lögner. Henry Parland i urval (Svenska litteratursällskapet i Finland & Appell förlag)

 


Henry Parland läser jag för första gången i den vackra, lilla volymen Mina lögner som i Sverige utges av förlaget Appell. Utgivarna Pieter Claes och Elisa Veit har skrivit ett mycket informativt förord där både personen Henry Parland och hans samtid belyses. Parland är en av de unga döda, han blev bara 22 år när scharlakansfeber ändade hans liv. Som finlandssvensk hade han en synnerligen flerkulturell tillvaro; född i Viborg 1908, levde han de första åren i S:t Petersburg och Kiev och de sista i litauiska Kaunas, dit han skickats till morbrodern Vasilius Sesemann, professor i filosofi.

 

Han talade tyska med sin mamma och ryska med sin pappa och uttalade bland annat orden ”Jag är ju utlänning vart jag än kommer”. I förordet heter det: ”…han rörde sig med sina flaxande byxveck i flera olika kulturer, den tyska, rysk, svenska, litauiska och judiska.”

 

Intresset för rysk avantgarde-film ter sig självklart, liksom hans poetiska och känslomässiga närhet till den finlandssvenska modernismen, personifierad inte minst av hans vän Gunnar Björling. Han engagerade sig i tidskriften Quesego, där Björling liksom Diktonius och Hagar Olsson var viktiga personligheter.

 

I förordet påpekas att Parlands dikter är aforistiska och kan läsas som sin tids twitter. Tingen i hans dikter uppträder med rent mänskliga egenskaper, oavsett om de är motorfordon eller gatlyktor. Mina lögner bjuder på såväl prosa som poesi.

 

Samlingens första dikt hade kunnat vara samtida med oss:

 

Ute i Tölö

en affisch om bilringar

årets bästa.

Varje morgon

då jag väntar på spårvagnen

står jag andäktigt tyst

inför dess stolta,

befallande:

köp

 


Förlagets presentation:

Henry Parland (1908–1930) var den yngste i den första generationen finlandssvenska modernister. Hans texter är ofta korta och slagkraftiga och strösslade med skarpa observationer. 

Parland sätter ord på en ung persons ångest, ork och osäkerhet, och får 1920-talet att kännas både aktuellt och överraskande nära. En nervositet och spänning finns under ytan, men också mycket humor, som till exempel i författarens tågresa med djävulen och ett ständigt flörtande med lögner och sanning.

I Mina lögner ingår både publicerade och opublicerade dikter, prosatexter och dagboks­liknande anteckningar. Parland hann endast ge ut en diktsamling, Idealrealisation (1929), romanen Sönder (om framkallning av veloxpapper) utkom postumt tre år senare.

Inledande essä: Agneta Rahikainen

 

 

3 kommentarer:

Bodil Z sa...

Tack Thomas, det här låter som något för mig! Och vid sidan om tänker jag på den för evigt unge slovenske poeten Srečko Kosovel (1904-1926)

Inre exil sa...

Tack Bodil!

Inre exil sa...

Nu har jag läst om Srečko Kosovel på nätet. Mycket tacksam för det Bodil!