 |
| Ivön, vid lånat hus. Mobilfoto: T.N. |
"Jag vars hela varelse, tanken och hjärtat, törstar efter att uppgå i den levande verkligheten, i medmänskorna, i naturen och i Gud, jag som förtäres och förstöres av ensamheten, jag stänger in mig i ensamheten och förefaller att icke trivas med någon annan än mig själv, att vara mig själv nog... Själens stolthet och reservation och hjärtats skygghet ha kommit mig att våldföra alla mina instinkter och fullkomligt vända upp och ned på mitt liv. Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig mest." (ur Henri-Frederic Amiel: En drömmares dagbok (W&W, 1947 i översättning av Klara Johanson)
Om det är tvärtom, om det faktiskt är så att man går ur vägen för det som varken lockar eller behagar, om man stiger åt sidan för det som "the madding crowd" åtrår? Om hjärtats skygghet faktiskt inte medger ett bejakande av de instinkter som betraktas som eftersträvansvärda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar