 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Imre Kertész skriver i Galärdagbok (översättning av Ervin Rosenberg):
”Kultur, universalitet, andlighet, verklighet, liv. Tillvaron bortom kultur, icke-kultur: atomiserad, tragisk, sammanhangslös och absurd tillvaro, stillös tillvaro, skendöd, som mycket snabbt kan följas av den verkliga”.
Kan man efter en sådan definition tvivla på att man befinner sig i
tillvaron bortom kultur, i icke-kulturen? Kertész själv ger många exempel på
denna epok, och hans högst vardagliga interiörer kan vara nog så drastiska.
T.ex. berättar han om en bussresa, där en ung, atletiskt byggd man mellan tjugo
och tjugotvå uppträder brutalt mot sina medpassagare. Men ingen ingriper.
Kertész:
”Den lössläppta pöbeln som tillåts gå bärsärkagång mot det sunda förnuftets och samhällsdisciplinens rester. Ansikten av ett slag som jag aldrig tidigare har sett.”
Ett sådant exempel – hämtat ur Galärdagbok – kunde förmodligen de flesta
människor känna igen från sitt eget vardagsliv. Det händer i både storstäder
och små samhällen att ett slags pöbelbeteende ”får passera ostraffat” som
Kertész säger.
Stjäla cyklar, krossa rutor, klottra på kulturminnesmärkta hus,
pinka på offentliga platser, skära sönder säten i bussar och tåg, sådant
betraktas som pojkstreck och småbrott – men frågan är om inte just detta
beteende istället borde betraktas som uttryck för kulturlöshet, icke-kultur. Det
är trots allt inte särskilt sällsynt att argumentet ”vi hade inget att göra”
anförs när beteendet ska förklaras. Och värre än så, nu också med gruppvåldtäkterna, rånen, dödsskjutningarna, bombattentaten. ”Den lössläppta pöbeln som tillåts gå bärsärkagång", alltså, överallt och dagligen.
Sociologer lägger pannan i djupa veck och säger att bristen på
fritidsgårdar är
orsaken. Så resonerar man bara om man är oförmögen att se mönster som är
större än de enskilda handlingarna. Som om det inte räckte med en infödd
pöbel har vi blivit världsmästare i att importera den från vitt skilda
värdsdelar. Med Oswald Spengler kunde man idag säga att
”stadens mentalitet talar ett nytt språk, som snart blir samma sak som
kulturens språk” (Västerlandets undergång, kap. II:2). Och man kunde
tillägga: inte bara stadens mentalitet utan också de helt små, tidigare
så fridfulla byarna.
