Det finns två sidor hos Edward Abbey. Den ena hade varit mig övermäktig. Nämligen att rent fysiskt försvinna ut i vildmarken. Att sova där under himlen och stjärnorna. Jag är gärna ensam, men så pass civilisationsanpassad (och/eller -förstörd) att jag vill ha tak över huvudet. Den andra sidan är den jag vill försöka lära mig av: att stå fri från institutioner, media, makt, att inte låtsas att den egna rösten är något annat än just det. Att aldrig tala i någon annans namn. Jag är mer än trött på alla dessa som talar för “folket”, “motståndet”, “konservatismen”, “vänstern” eller något femte. Det räcker ju att skrapa med en fingernagel för att sådana kollektiv ska krackelera. De håller inte ens inåt.
2 kommentarer:
Min stora idol. Det finns få som har inspirerat mig så som Edward Abbey. Har den finska upplagan.
Det är svårt att vara fri från Samhällets institutioner men då och då försvinner jag ut med ryggsäcken och tror mig vara fri. Inbillningens magi fungerar ibland.
Tack Elina! Jag har återvänt till läsning av den i många år. Och till Confessions of a Barbarian.
Jag har aldrig gjort så modiga saker som han - och du själv Elina. Jag isolerar mig från samhället här inne istället, och vid havet så mycket som möjligt varje dag, året runt.
Skicka en kommentar