Marguerite Duras visste vad hon talade om när ämnet var
alkohol. I Vardagens ting (Interculture, översättning av Katarina
Frostenson) samtalar hon sig fram till en text, tillsammans med Jérôme
Beaujour.
“Jag har levt ensam med alkoholen hela somrar” inleder
hon det avsnittet med. Och berättar att alkoholen “får ensamheten att
ljuda och till slut gör den så att man föredrar den framför allt annat.”
Hon drack så mycket att hon runt 51 års ålder fick skrumplever. Så
levde hon vit i tio år. För att kunna sluta röka var hon tvingad att gå
tillbaka till alkoholen. “Så fort jag började dricka blev jag
alkoholist. Jag drack omedelbart som en alkoholist. Jag gick om alla
andra. Jag började dricka på kvällen, sedan drack jag mitt på dagen,
sedan på morgonen, och sedan började jag dricka på natten. En gång per
natt och sedan varannan timma.”
Hon berättar varför hon aldrig
provat på andra droger (bortsett från Aspirin) och menar att
alkoholmissbrukarna, också “rännstensalkisen“, är intellektuella
människor. “Alkoholen får en att tala” säger hon. “Det är andligheten
driven till logikens vanvett, det är förnuftet drivet till vansinnets
gräns som försöker förstå meningen med detta samhälle, meningen med
detta Orättvisans Rike - och som alltid slutar med samma förtvivlan. Ett
fyllo kan vara vulgärt, men är sällan oanständigt.”
Men det är
ingen tröst hon finner i alkoholen. Däremot menar hon att alkoholen “har
uppfunnits för att uthärda universums tomhet”.
Alkoholens
frestelse är det farligaste som finns för en alkoholist. Redan bilden av
en flaska vin kan återuppväcka drickandet. Duras säger att hon börjar
en ny drickande period av ett enda glas vin. Och hon vet vilken
drivkraften är: “Dö på något sätt, varje dag…"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar