Kristian Lundberg: Sånger vid avgrunden. En berättelse om beroende (BLADHbyBLADH)

 

 

När Kristian Lundberg utkommer med en ny prosabok och den fokuserar på alkoholism och narkomani är det en självklarhet att läsa, och att göra det med största uppmärksamhet och ödmjukhet.

 

Lundbergs omfattande författarskap har ofta kretsat kring ett rum i centrala Malmö, ett rum där en son vistas och där en kristen livshållning utgör ett slags kitt för vardagen, skrivandet, livet.

 

I den nya boken är sonen förlorad, liksom bostaden, familjen och vännerna.

 

”Efter flera års rak nykterhet går jag, utan att egentligen tänka mig för, rakt in på Systemsbolaget och köper mig en enliterstetra med vitt vin.”

Hans identitet som gammal missbrukare är stark, för en pojke som börjat fylla sitt inre svarta hål med droger i mycket unga år kan det bara bli så.

 

”Jag hade äntligen nått fram till den plats där jag visste att jag egentligen hörde hemma.”

 

Lundberg blir uteliggare, det hårdaste öde som kan drabba en människa. Han sover ibland på härbärget på Kvarngatan, men också i ”Kulvertar. Bunkrar. Passager. Övergivna, bortglömda områden.”

 

Dagtid kan han vila på Café David som drivs av Stadsmissionen.

 

”Jag anpassar mina droger efter dygnsrytmen. Men jag hatar det”

 

”Jag vill verkligen försöka hitta den exakta punkten när jag gick över gränsen och påbörjade den här återkomsten från att vara författare till att bli en dygnetruntnarkoman som inte ens gjorde uppehåll när kroppen var helt slutkörd...”

 

Omtalad just som författaren får han andra knarkares förtroende, med pengar och heroin de ska tjäna pengar på. Så blir det förstås inte alls. Pengarna försvinner och heroinet förbrukas. Lundberg väjer inte för sanningen, han blir en kriminell som stjäl från andra knarkare. Hans bästa verktyg är inte längre en skrivmaskin utan en bultsax.

 

Han skriver:

 

”Du har vaknat. Din kropp är avmagrad, stel. Du heter fortfarande Kristian Lundberg, precis som du gjorde när du inte var en kastlös heroinist...”

 

”Jag skall försöka berätta om hur det var och vad det var som kom att ske. Allt det jag berättar är sant.”

”En alkoholist och narkoman. Och jag är bägge delar.”

”Vad jag äger? Ingenting, minst av allt mig själv.”

Hans identitet är så förvanskad att han ber: ”Jag vill att allt det som är jag skall sluta vara Kristian Lundberg.”

 

Att förlora kan vara allt ifrån att mista ett ting till en identitet. Han har förlorat allt, bokstavligt talat:

”Det finns ingenting som jag inte har förlorat. Min son. Mina uppdrag. Mina vänner. Min familj. Min lägenhet.”

 

Är då denna bok helt sann, helt självbiografisk? Vi har som läsare inget val, vi måste se bokens djupa sanningskrav:

”Det finns ingenting mer hopplöst än att skriva självbiografiskt (...) Ändå är det mitt enda verktyg. Det självbiografiska.”

 

Frågan är var missbrukarberättelsen börjar och var den tar slut, och var den trovärdiga texten tar tag i, respektive släpper sitt ämne. Lundberg ställer själv den avgörande frågan, när han skriver ”Kan man skriva om allt? Självklart.”

Litteratur och liv kan aldrig skiljas åt. I Lundbergs fall är det påståendet särskilt giltigt. Han sätter gång på gång allting på spel. Han har ju inget att förlora! Men han har också starka drivkrafter.

 

”Ingen har bett mig utföra det här arbetet. Ingen har ens lovat att läsa mitt manus. Det kan hända att jag tänker att jag vill förklara mig. Det kan hända att jag drivs av en önskan om att få gottgöra och be om ursäkt.”

 

”Mitt beroende fick kosta vad som helst. Min son. Kärlek. Syskon och familj. Arbeten och uppdrag.”

 

Det är mycket länge sedan jag läste en ny svensk bok som så starkt drabbade mig. Den är plågsam redan i kraft av sitt ämne. Men den är också plågsam som en självbiografisk text av en Malmöförfattare. Mitt Malmö är i många avseenden det samma som Lundbergs. När han sitter vid ett bord med andra narkomaner på Sevedsplan drar jag mig till minnes barndomsåren där. Allt går att känna igen. Ändå är allt fullständigt omöjligt att acceptera. Det svarta hålet man ramlar ner i. Den sugande rörelsen i jakt på inre frid och ro. Katastrofen. Jag bugar mig för en mästerlig berättelse om allt detta.

 

Förlagets presentation:

 

Sånger vid avgrunden är Kristian Lundbergs mest självbiografiska bok hittills. 

Detta är en bok om beroende. Här möter vi honom bland narkomaner och alkoholister, bland hemlöshet och ekonomisk brant. Döden lurar bakom knuten och är för bokens varelser en självklar ingrediens. Överdoser blir vardag och läsaren tillåts sitta bredvid en stund. Om det går att likna denna likaledes litterära som självutlämnande bok vid något så går tankarna till Vi barn från Bahnhof Zoo. Den kultförklarade berättelsen om unga människor på drift i ett våldshärjat Berlin är i sin nakenhet en knuff rakt in i Lundbergs tematik. En sång vid avgrunden är en markör, skuggvarelser tampas i en härjad och befläckad stad. Med sedvanligt briljant språk lyfts berättelsen upp till ett allmängiltigt plan utan att för en sekund förlora i stringens. Lundberg har skrivit ett vittnesmål av vuxna gatubarn där heroinet ersatt trygghet och alkoholen gjuter olja på alla vågor. 

I ordningen är detta Lundbergs fyrtionde titel men dess tematik löper längs hela det produktiva författarskapet. Sedan debuten 1991har Lundberg utforskat mörkret, hos sig själv och hos det samhälle vi alla är en del av. En sång vid avgrunden är ett brottargrepp om euforins erotiska lockelse vilken framkallas i beroendets rus, en lockelse inför vilken mänskligheten fullständigt står maktlös och därför fördömer.  I En sång vid avgrunden får vi som aldrig förr möta författaren själv. Det finns exempelvis en prolog där vi förses med ett antal nycklar, essentiella för vidare läsning. Han bjuder upp till en mörk dans i beroendets alla mörkaste vrår. Går det att tillfriskna? Är somliga predestinerade till att falla offer? Han låter oss träda fram ända till avgrundens rand och kanske finns det där en förklaring? För vid avgrunden dväljs social utsatthet parat med klasstillhörighetens förbannelse.