Är
det en överdrivet dramatisk titel på Thomas Nydahls bok? Antecknat i krigstid. Jag är en försiktig general,
men så citerar Nydahl vad Wilhelm Agrell skriver i Sydsvenskan i somras:
”Det pågår ett krig i Europa och det hjälper inte att prata om vädret.”
Agrell är ju en sansad människa – en försiktig general, för att
fortsätta krigsmetaforiken, ofta det enda språk människan förstår. Även
Nydahl är sansad, så något har definitivt hänt under de år jag har följt
honom.
Och språk är vad det handlar om, ordval som styr vår uppfattning. Klichéerna tar över, och Nydahls ärende handlar delvis om att varna för eufemismerna, de lockande ord som lindar in problemen – utan att avväpna dem, märk väl. Här talas klarspråk, vilket ger mindre utrymme för missförstånd. Det handlar om pengar, till exempel.
Nydahl inleder med en berättelse om den rumänske författaren Mihail Sebastian, som överlevde nazismen men dog i en futtig bilolycka. Med avstamp i hans dagbok visar Nydahl hur viktigt hoppet är för att göra en människas liv drägligt – eller, för att vara ärlig, mindre odrägligt.
Det är något med dagboken som gör att du som läsare kommer nära den skrivande, att det är som om rösten når ett mer intimt och mer lågmält tonfall. Då jag nyligen har läst Olav H. Hauges Dagbok 1924-1994 upplever jag att min läsning är kalibrerad utifrån detta röstläge. Nydahl skriver dagbok, den relativt korta perioden från 9/7 till 23/9. Det som händer i den stora världen registreras – det holländska flygplanet som sköts ned ovanför Ukraina, israeliska bombningar mot Gaza, IS framfart, hatbrott mot judar. Ett tidsdokument? Ja, men också något annat.
Med van och säker hand för Nydahl som vanligt ihop litteraturen med samhället. I sina senare böcker har han varnat för oroande tendenser i samhället, och med osvikligt mod tagit itu med ämnen som annars nonchalerats. Han är också bra på att orientera sig – och oss – i det som brukar kallas ”de bortglömda”.
Och språk är vad det handlar om, ordval som styr vår uppfattning. Klichéerna tar över, och Nydahls ärende handlar delvis om att varna för eufemismerna, de lockande ord som lindar in problemen – utan att avväpna dem, märk väl. Här talas klarspråk, vilket ger mindre utrymme för missförstånd. Det handlar om pengar, till exempel.
Nydahl inleder med en berättelse om den rumänske författaren Mihail Sebastian, som överlevde nazismen men dog i en futtig bilolycka. Med avstamp i hans dagbok visar Nydahl hur viktigt hoppet är för att göra en människas liv drägligt – eller, för att vara ärlig, mindre odrägligt.
Det är något med dagboken som gör att du som läsare kommer nära den skrivande, att det är som om rösten når ett mer intimt och mer lågmält tonfall. Då jag nyligen har läst Olav H. Hauges Dagbok 1924-1994 upplever jag att min läsning är kalibrerad utifrån detta röstläge. Nydahl skriver dagbok, den relativt korta perioden från 9/7 till 23/9. Det som händer i den stora världen registreras – det holländska flygplanet som sköts ned ovanför Ukraina, israeliska bombningar mot Gaza, IS framfart, hatbrott mot judar. Ett tidsdokument? Ja, men också något annat.
Med van och säker hand för Nydahl som vanligt ihop litteraturen med samhället. I sina senare böcker har han varnat för oroande tendenser i samhället, och med osvikligt mod tagit itu med ämnen som annars nonchalerats. Han är också bra på att orientera sig – och oss – i det som brukar kallas ”de bortglömda”.
Detta var ett utdrag ur Björn Kohlströms recension på bloggen Bernur. Det finns fortfarande möjlighet att köpa boken. Skicka ett mail till thomas.nydahl@gmail.com
1 kommentar:
Ser att jag får ta fram din bok igen!
Skicka en kommentar