Georges Bataille: Den fördömda delen (i översättning av Johan Öberg) – och Georges Bataille: Essäer 1927–1939 (översättning och efterord Gustav Strandberg, Bokförlaget Faethon)

Georges Bataille levde åren 1897-1962. Under dessa år rasade två världskrig, de totalitära systemet fascism, nazism och kommunist präglade korta eller längre tidsrymder. Hitlers besatthet vid judarna ledde till det största folkmordet i modern tid, Förintelsen. Den sovjetiska kommunismen blev med Gulag ytterligare en dödsstöt för eventuella illusioner eller förhoppningar. Europa hade flirtat med avgrunden. Folken gav de absolut farligaste ledarna makten. Det skulle upprepas på Balkan under 1990-talet, då den serbiska nationalfascismen under en allt för lång tidsepok tilläts fördriva, plundra, våldta och mörda andra etniska grupperingar i Kroatien, Bosnien och Kosova.

 

Georges Bataille var, som andra, ett barn av sin tid. Han anklagades till exempel av Breton för att vara fascist, eller ”sur-fascism” som med anspelningen på surrealismen skulle peka mot ”en högre form av fascism” (Gustav Strandbergs efterord i Essäer). Men det var Simone Weil som var han starkaste kritiker.  Hon betraktade hans ”politiska övertygelser som själva antitesen till den kommunistiska kampen” (Strandberg).

Weil menade att Batailles syn innebar att revolutionen sågs som det irrationellas triumf, medan hon själv betraktade den som det rationellas. Det är under tidigt 1930-tal dessa bataljer utspelar sig och de ledde 1934 till att den gemensamma tidskriften lades ner.  Det ger också en fingervisning om att det fanns intellektuella som dyrkade kommunismen, oavsett vad de i övrigt ansåg om tidens mordiska ideologier.

 

*

Supervert.com beskriver honom som surrealist och intellektuell i förtruppen, starkt präglad av en barndom med en suicidal mamma och en blind, syfilitisk pappa (det finns också uppgifter om att pappan förgripit sig på honom). Ideologiskt/politiskt rörde han sig över hela det tidstypiska spann som fanns i fascismen, övergick i socialismen och sedan försvann ner i en annan riktning, som kanske kan beskrivas som ”icke-revolutionär”.

 

Hans upptagenhet vid det låga – rent fysiska aspekter av det mänskliga; det köttsliga, avföringen och blodet – blir också tydligt i hans skapande. 

 

Med Nietzsche växer hans intresse för filosofiska aspekter av den anti-moderna kritiken. Denne är också föremål för flera av essäerna i Essäer 1927-1939. Bataille analyserar till exempel Elisabeth Förster-Nietzsche (systern). Det är väl känt att Nietzsche själv avskydde hennes man, antisemiten Bernard Förster, och Bataille skriver:

 

”Det tonfall med vilket Nietzsche under sin livstid svarade de efterhängsna antisemiterna gör det omöjligt att behandla frågan lättvindigt och att förlåta det förräderi som denne Judas i Weimar (syftar på Richard Oehler, Nietzsches kusin och medarbetare till hans syster, min anmärkning) gjort sig skyldig till: Nietzsche framträder där som ´vingklippt´.”

 

*

 

”Galenskapen är också döden. Inte för Bataille. Varför var Bataille skyddad från den fria, galna tanken? Jag kan inte säga det. (Marguerite Duras, ur Att skriva, översättning av Kennet Klemets). 

 

Nå, var då Bataille ofri och sund i tanken? Det har jag svårt att se.  Å andra sidan kunde Duras som delvis samtida se något annat.

 

*

 

I sin essä Det erövrande samhället: Islam (i Den fördömda delen) skriver Bataille:

 

”Man får inte glömma den allmänt despotiska karaktären hos det islamska herraväldet. Grundar sig inte friheten i revolten och är den inte samma sak som vägran till underkastelse? Men själva ordet islam betyder underkastelse. Den är muslim som underkastar sig.”

 

Här visar Bataille hur oförenlig friheten är med islam. Det är inte ett påfund av sent datum utan ett väletablerat faktum.

 

*

När  Katarina Frostensson på 1980-talet hade översatt Georges Batailles Himlen blå blev hon uppringd av Sara Lidman som skällde och anklagande frågade hur hon ”kunde ha att göra med en sådan bok”. Frostensson försöker förstå vad som väckte Lidmans vrede. Var det gestalten Lazare som bygger på Simone Weil, eller var det ”den gränslösa sexualiteten”? Frostensson berättar om händelsen i sin bok K (2019, sidorna 90-92). Hon kommer fram till att det förmodligen handlat om ”bilden av Simone Weil som en puritansk och osexig olyckfågel, den underliggande motviljan i den skildringen som stötte Sara L.”

 

Himlen blå är en av de nyutgåvor som Faethon publicerar.

 

*

 

I essän Fascismens psykologiska struktur från 1933 skriver han:

 

”Att på det här sättet väcka liv i uppenbart anakronistiska vålnader skulle utan tvekan vara förgäves om inte fascismen hade återupptagit och återskapat denna process från grunden inför våra ögon – genom att, så att säga, utgå från intet – för att grundlägga sin makt. Fram till våra dagar har det endast existerat ett enda historiskt exempel på en plötslig formatering av total makt, nämligen det islamiska kalifatet (...) På samma sätt som det gryende islam representerar fascismen grundandet av en totalt heterogen makt som har sitt manifesta ursprung i rådande oroligheter (...) Först och främst utmärks den fascistiska makten av det faktum att dess grund på en och samma gång är religiös och militär utan att dessa vanligtvis åtskilda element kan separeras från varandra: den framträder således från första början som som en fullbordad koncentration.” (sidan 227-228)

 

*

 

Nej, det gick inte att skriva en recension. Jag är långt ifrån färdig med de här böckerna och jag kommer med största sannolikhet återkomma till dem.