måndag 17 januari 2022

Året var 1975. Platsen Nydala i Malmö

Nydala i Malmö ansågs vara en stabil och trygg plats att leva med barn. Vi gjorde ett försök. Men redan efter ett år lämnade vi både Nydala och Malmö.

Jag hade just genom Oktoberbokhandeln publicerat mitt andra lilla dikthäfte. Det hette Vardagar. Titeln förekommer numera hos flera svenska författare. Spontant tänker jag på Ulf Lundell.

Nå, varför säger jag då detta?

Jag gör det därför att bilden påminner mig om ett Malmö väldigt olikt det nu existerande. Jag hade bakom mig åren på Nordsjö färgfabrik, liksom utbildningen till dekoratör. Jag hade lämnat den stalinistiska sekten och blivit pappa. Om man vore okunnig om fortsättningen kunde man tro att allt såg ljust och bra ut.

Det gjorde det inte, varken för privatlivet eller staden Malmö i landet Sverige. 

När vi återvände till Malmö för ett sex år långt försök på Bellevuegården blev det bara ett tyngre argument för att lämna för alltid. Det gjorde vi, det är 39 år sedan och jag har aldrig ens så mycket som tänkt tanken på att återvända till födelsestaden.


I det här huset på Bellevuegården hade vi sista lägenheten före definitiv flyttning. Foto: Astrid Nydahl 2012.

 

2 kommentarer:

CS sa...

Synd du har så negativ bild av Malmö. Det har hänt mycket sedan du flyttade både positivt och negativt.
Malmö av idag är en spännande och nytänkand stad inom många områden fjärran från det grå och trista 70-tals Malmö. Problem finns och det är ofta skildrat och skymmer bilden av det positiva. Själv kan jag inte tänka mig att flytta från min barndomsstad.

Inre exil sa...

Tack Claes,
Det är svårt att sammanfatta kort. Det har dels med erfarenhet av förortsliv att gör, dels med hur Malmö och andra städer kommit att präglas av islam. Jag hade inte velat bo i Kristianstad heller. Det ser likadant ut här som de gör i Malmös områden av samma typ.
Brottsligheten är en annan mycket viktig faktor. Den i Malmö kom ikapp oss här.
Jag behöver inte beskriva den sociala situationen, du känner den bättre än de flesta.
Jag kom också i 30-åraåldern fram till att jag inte är en stadsmänniska, annat än som besökare.
Här och på de andra ställena jag levt sedan 1982 runt ´K-stad är det lojt och lugnt. Jag stortrivs här som du gör i Malmö, men så bor du också i eget hus.Det är så mycket som spelar in.
Bästa hälsningar till dig från Byholmskurvan!