lördag 20 maj 2017

"Men..." - argumentet som undergräver

George Orwell skriver i sin essä Tryckfrihet (Animal Farm) publicerad i London i augusti 1945:

"När man kräver yttrandefrihet och tryckfrihet kräver man inte absolut frihet. Det måste alltid finnas, eller det kommer åtminstone alltid att finnas, en viss grad av censur så länge organiserade samhällen består. Men frihet, som Rosa Luxemburg sa, är 'alltid de andras frihet' (...) Om den intellektuella friheten, som utan tvivel är ett av de utmärkande kännetecknen för den västerländska civilisationen, över huvud taget ska ha någon innebörd betyder det att var och en ska ha rätt att säga och trycka det som han tror är sanningen under förutsättning att det inte skadar resten av samhället på något otvetydigt sätt (...) Det är endast, eller huvudsakligen, den litterära och den vetenskapliga intelligentian, samma personer som borde vara frihetens väktare, som börjar förakta friheten, i teorin såväl som i praktiken" (översättning av Peter Handberg i Som jag behagar).

Minns ni pudelns kärna? Jag tror att Orwell var en av de intellektuella som hittade den. Jag lyfter fram dessa rader från 1945 därför att jag tror att de äger den allra största giltighet just nu. Orwells teori är att det han kallar "mannen på gatan" nästan alltid försvarar dessa friheter utifrån tanken att var och en har rätt att tycka vad han vill. Hans slutsats om "den litterära och den vetenskapliga intelligentian" känner vi igen i varje strid om yttrande- och tryckfriheten. Till inskränkningarnas försvar kommer alltid de liberala och vänsterinriktade skribenterna på landets ledar- och kulturredaktioner. Det slår aldrig fel. De är förstås för yttrande- och tryckfrihet, men lägger alltid till det hummande "men..."-argumentet.

Till Rosa Luxemburg och många andra (varför inte påminna om Voltaire) ansluter jag mig i den fasta övertygelsen att alltid försvara "de andras frihet". Det finns förstås ingen frihet om jag tror att den bara gäller mig och mina fränder. En hederligt tänkande och arbetande intellektuell kan inte hävda inskränkningens princip med hedern i behåll. Inte i något enda avseende. Vår tid präglas inte minst av politiskt-religiöst motiverade krav på inskränkningar. Ansluter vi oss till dem har vi utan att ens själva märka det blivit ofrihetens profeter.

Men censuren då? Orwell pekar på dess nödvändighet i "organiserade samhällen". Vi tillåter inte krigspropaganda riktad mot den egna nationen. Vi tillåter inte barnpornografi. För mig har det alltid, och fortsätter att göra så, funnits en specifik gräns vid uppmaningen till organiserat våld; den som eggar till politiskt våld - det är ingen ovanligt just nu - måste undertryckas just för detta organiserade samhälles fred. De profeter som gör det nu, varje vecka någonstans i västerlandet, är våra fiender. Om de får fortsätta predika sitt hat och sitt våld går inte bara yttrande- och tryckfriheten, utan hela det medborgerligt fria samhället, under.


2 kommentarer:

Icke troende ateist sa...

".. en specifik gräns vid uppmaningen till organiserat våld;" -Nydahl

Kan det här vara ett gränsfall? Avståndstagande, men ..
http://www.expressen.se/kvallsposten/reinfeldt-om-sd-attacken-de-ska-inte-bli-forvanade/

Lars-Erik Eriksson sa...

Den gamla engelska skolramsan borde vara tillämplig i alla väder:
"Sticks and stones may brake my bones, but calling me names can do no harm."
I stället har vi fått gummiparagrafer som "lagen om hets mot folkgrupp" som kan användas med den explicita avsikten att tysta debattörer och kritiker av utvecklingen/avvecklingen och reducera yttrandefriheten till något som passar makterna, d.v.s. de med megafonerna i sin ägo och mutpengar på kontona.