torsdag 19 januari 2017

Fem unga poeter och en gammal


När jag i unga år arbetade på Nordsjö Färgfabrik utanför Malmö var det någon som satte Josef Kjellgrens dikter i händerna på mig. Kommande sommarsemester lånade vi ett torp utanför Alvesta. Inne i stadens bibliotek hade man hans böcker, jag lånade med dem och satt ofta och skrev, inspirerad av Kjellgren.

Jag visste då att hans debut skett i antologin Fem unga, som kom 1929. Men under alla år som gått har jag aldrig lyckats hitta originalutgåvan. Jag fick den av min gamle vän Per Helge i sextioårspresent, alltså för fem år sedan. Fantastiskt att få se denna gamla bok, försiktigt bläddra i den och läsa bland de unga debutanternas poesi och prosa. De skulle ju bli stora namn alla fem, även om jag misstänker att det väl numera bara är Harry Martinson som är ihågkommen. Erik Asklund, Artur Lundkvist och Gustav Sandgren har stora litterära verk bakom sig, Lundkvist var också ledamot av Svenska Akademien.

Artur Lundkvist och Maria Wine.
Det är märkvärdigt att läsa just Lundkvists jazz-dikter. Han skulle bara veta hur det är idag. Ingen skulle ens våga tänka sådan poesi. Just därför ska jag citera honom:


Neger med saxofon, bredande ut glimmande tonmassor -
som floder av smält metall - mot en bakgrund av
larmande, hetsande, snyftande instrument -

Neger med vitt skjortbröst, smidig kropp i svart frack:
människa med rött kött, rött blod under den svarta
blanka huden.

Denna poesi om den svarte mannen var förstås också en poesi som fötts i den unge poet som kom ut i världen och mötte en helt annan kultur än den egna (Svante Foerster skulle för övrigt skriva samma typ av poesi, kretsande kring den svarte jazzartisten tre årtionden senare).

Lundkvist kunde i debuten också låta så här:
Kom till mig, kvinna -
men kom likt en lantflicka som
plockat sin korg full
med frukt och skänker den
åt vägens vandrare,
kom likt ett hav som översvämmar
en klippa vid högfloden! 

Lundkvist hade jag förstås kunnat skriva så mycket mer om. Men jag nöjer mig med detta. 

Josef Kjellgren blev känd som den som besjöng maskinerna, fabrikerna. Men också för kollektivromanen Människor kring en bro, som handlade om bygget av Västerbron i Stockholm. Så här kunde hans poesi låta, som vore den hämtad ur någon sovjetisk journalfilm:


Kom,
låt oss gå till dagens arbete
skrattande, sjungande.

Kamrater,
våra kroppar skall vara som spända strängar,
vibrerande av glädje,
dagarna gäckande visor, vilka dansar
framför oss på lätta fötter.

Men också så här, i ett mollackord:


Nödsignalen skriker till,
gällt,
befallande.

Fingrar
med spräckta, oljiga naglar
trevar förstrött efter stöd
på det kalla cementgolvet.

Ansikte,
uppåtvänt,
svart blod rinner tungt som beck
ur mungiporna,
en trött blicka lågar till och brister.

Gustav Sandgren, runt 1940.
Erik Asklund kan du bekanta dig med här, Harry Martinson här och Gustav Sandgren här. Att jag berättar om Fem unga beror bara på att de kom att inspirera mig att skriva. Vid sidan av dem var det Stig Sjödins Sotfragment (Sjödin skrev jag för övrigt om här) som bar mig de tre åren på fabriken. Det var lärorika men också hårda år. Jag minns dem med glädje. Och åldrande läser jag gärna dessa fem unga debutanter. Deras antologi skvallrar också om allt det som skulle komma. Så vitt jag vet var det bara Artur Lundkvist som senare i livet tog avstånd och strök den ur sin verkförteckning. 

Harry Martinson.



4 kommentarer:

Anonym sa...

Testar. Textstorleken är knappt myrben

Thomas Nydahl sa...

Bloggens textstorlek är den näst största. Vill du ha den större får du nog reglera i din läsare.

Jo-Hanna sa...

TACK för dessa rader om de gamla poeterna, när de och vi var unga. Nu ska jag titta igenom mina bokhyllor, för att läsa i de böcker av dem, som finns där och förnya glädjen av vad som varit har.

Thomas Nydahl sa...

Tack själv, de gamla är alltid värda en återbekantskap