 |
| Vapnet som Mangs skadade och dödade med |
Joakim
Palmkvist är kriminalreporter på Sydsvenskan i Malmö. Han har tidigare,
tillsammans med kollegan Tobias Barkman utgivit Maffiakrig (2011). Den nya
boken handlar om Peter Mangs, mannen som höll Malmö i rädsla och oro under
många år och gjorde sig skyldig till ett stort antal skjutningar både inom- och
utomhus, skadade många människor psykiskt och/eller fysiskt samt dömdes för två
mord (han är dock med all säkerhet skyldig till fler, och tre av dem skildras
ingående i berättelsen) och han dömdes till livstids fängelse. Mangs själv är
nöjd med att sitta på säkerhetsavdelning för många år framåt, han behöver
nämligen inte tänka på att försörja sig (och det angav han som ett av flera
motiv till sina härjningar). Nå, vad är då Mangs för en människa som begår alla
dessa brott? Palmkvist kommer nog honom närmare än de flesta. Han samtalar med
honom i fängelserna. Han har under Mangs hela tid som skjutande man följt honom
och hans brott i sitt reporteryrke. Men för Palmkvist, liksom för de flesta av
oss, var det under mycket lång tid minst sagt osannolikt att en ensamvarg
skulle vara den skyldige. Eftersom våldet mellan K- och M-falangen trappades
upp under dessa år och det i Malmö ägde rum ett femtiotal skjutningar och ett
antal människor dödades, fanns allt fokus på dem och andra kriminella nätverk,
som t.ex. Black Cobra.
I
oktober 2010 publicerar Sydsvenskan en karta med rubriken ”Här är alla skottdåd
i Malmö – hittills”. Rubriken antydde vad som komma skulle. Den var för den
sakens skull inte särskilt synsk. Allt pekade mot fler dåd och fler döda. Så
blev det också. Men polisen släpper lite på sekretessen och den här dagen är de
öppna med att de söker ”en ensam serieskytt” som riktat in sig på ”svarthåriga
människor med ursprung i länder utanför Europa”. Första offret är en iranier på
Lindängen. Andra offret en irakier i samma hus. Trez Persson dödades i en bil
då hon satt bredvid en kriminell man med albansk bakgrund som var på permission
från ett fängelsestraff, han skadades svårt. Nu vet man att Malmö fått sin
motsvarighet till Lasermannen. Men dödandet har pågått länge. Mangs första mord
ägde rum 2003, då han cyklande tog sig till sitt barndomskvarter på
Gånglåtsvägen, långt söderut i Malmö i området Lindängen. Där skulle den
iranskfödde pensionären Kooros Effatian bli brutalt avrättad i sitt eget hem.
Mangs hade nu fått veta hur det kändes att döda. Det hade givit honom mersmak.
Joakim
Palmkvist är oerhört väl inläst på fallet Mangs. Hans 350-sidiga berättelse är
övertygande både som kriminalreportage i allmänhet och som berättelsen om en
sjuk mans sjuka handlingar. Men Palmkvist tar också tag i det som verkar vara
Mangs ideologiska filter: han hatar Svensson som ställt till det med hans
Sverige och han hatar ”svartskallar” – det finns en paradox i detta, för i hans
av konspirationsteorier färgade tankar är det framför allt ”judarna”, ”bankirerna”
och andra som utgör den makt som styr oss mot avgrunden. Han kallar, som andra
med samma galenskap i sig, denna makt för New World Order, alltid förkortat
till NWO. Men sådana kategorier kommer han inte åt med sina vapen. Han säger
det själv: ”Jag tog dem som låg närmast . svartskallar”. Han riktar in sig på
de kriminella. Men som Palmkvist påpekar så hävdar Mangs att han ”ville göra
revolution mot det tråkiga och trygga Svenssonlandet”, och att ”upproret
hägrade”. Hela Mangs världsbild präglas av motsägelsefulla och illa
sammanhängande teser om verkligheten. Men det verkliga problemet blev att han
bestämde sig för att bli en väpnad terrorist. Att han kunde hålla på i så många
år förvånar säkert fler än mig. Men Palmkvist ger ändå en rad ledtrådar till
ett svar. Det gör hans bok särskilt viktig för den som vill förstå fenomenet
Malmö bättre.
Att
Palmkvist utöver allt det sagda också är en lysande skildrare av Malmö som stad
gör boken särskilt läsvärd. Han kan återskapa stämningar, bilder, dofter som
gör att man ser denna stad framför sig. Låt mig avslutningsvis bara ge ett enda
exempel:
”Staden kan vara mer skrämmande än annars för den som cyklar i mörkret. Ljuden förstärks när dagens brus från trafik och folkliv dött bort (…) Det skumgula ljuset gör det omgivande mörkret ännu svartare. Nere vid Gustav Adolfs torg rör sig skuggor över gatan. Här är det farligare för den som har en pistol i hölster under jackan och tänker sig att han ska straffa någon just ikväll. Här finns det för många ögon och öron. Blåljusen kan när som helst blinka ut från polishusporten på Verkstadsgatan vid Davidhallstorg. Den som cyklar genom Malmö känner staden tränga sig på mer än annars. Cyklisterna kan höra ropen eka mellan husen på Sevedsplan och tränga ut från gårdarna, ner längs cykelstråken och försvinna bland buskarna på Heleneholmsstigen. Det här är området där Skånepolisen kommenderar in 24-timmars bevakning när ursinnet exploderar. Det händer ofta. Medan kvartersbutiken Ziyads liv ligger kvar på Rasmusgatan och säljer smuggelcigaretter hänger unga kriminella i klungor utanför. En del bilister som irrat sig hit tvingas betala tull för att komma igenom kvarteren.”Så skriver bara den som känner staden. Det gör Palmkvist.
