Litteraturen om
förintelsen av det judiska folket är ofattbart stor och rik på fakta. Idag är
det svårt att orientera sig om vilka verk som är de viktigaste. Min egen
tumregel är att man bör gå till klassikerna, således de verk som haft betydelse
både för det allmänna medvetandet och för den fortsatta diskussionen och forskningen.
Där spelar förstås Raul Hillberg och Saul Friedländer en avgörande roll. Men
också enskilda författares verk om erfarenheten av judehatet, den organiserade antisemitismen, Tyskland som ockupationsmakt, koncentrations- och förintelselägren
är viktiga, som de av italienaren Primo Levi och holländskan Etty Hillesum, liksom Hannah Arendts verk
om ondskans banalitet satte fokus på hur det blev möjligt att vara en
massmördandets exekutör.
I sin nya bok I skuggan av Auschwitz. Förintelsen 1939-1945 (Historiska media) går Artur Szulc självklart till de stora klassikerna, men det som jag tror gör
hans bok unik är alla de polskspråkiga källor han använder sig av. Där finns
ett rikt material, inte minst vittnesmål och detaljbeskrivningar av lägren och
deras funktioner på polsk mark, som ger mycket ny information till den redan
tillgängliga.
Szulc första tes
är att vi i alltför hög grad låtit Auschwitz ensamt bli synonymt med
förintelsen. Därmed har vi förbisett eller också, vilket är värre, låtit alla
de andra lägren som deltog i förintelseindustrins blodiga hantverk, försvinna
in i glömskan. Det man överlåter till historiens tystnad blir så småningom en
icke-verklighet. Szulc påminner oss om att historiker beräknat att tyskarna
etablerade mer än tvåtusen läger i det ockuperade Polen åren 1939-1945.
Hans andra tes
handlar konkret om hur förintelsemaskinen skapades. Szulc menar att det
saknades ett färdigt koncept för utrotandet (detta vidriga ord!) av Europas
judar. Massdödandet växte fram steg för steg medan kriget pågick. Att Hitler
talat om förintandet av judarna innebar inte att han hade en ”teknisk lösning”
eller en färdig detaljplan. Många i nazisternas högre kretsar arbetade månad
för månad fram dessa planer och när mordmaskinen fungerade fullt ut blev
massmorden så omfattande att det för efterkrigsgenerationerna varit svårt att
förstå.
Artur Szulc bok
är i hög grad en typ av sekundärlitteratur, han använder själv begreppet, som
på ett förstklassigt sett ger läsaren en bild av hela processen. Han skriver om
de olika etapperna och de olika lägren, och inte minst ger han utrymme för
enskilda vittnesmål. Dessa är för det mesta på gränsen till outhärdlig läsning,
men de är viktiga för förståelsen av de konkreta förloppen. Jag vill ge ett exempel, med ord från Filip Bialowicz som valts ut att assistera vid "mottagningsrampen", alltså den plats där de fullastade järnvägsvagnarna skulle tömmas på judar. För dem väntade bara döden. Bialowicz:
"När jag bar ut deras bagage ur tåget gav de mig dricks för utförd tjänst. Mitt hjärta blödde, för jag visste att människorna som stod intill mig om en halvtimme skulle förvandlas till aska. Jag ville varna dem, jag ville säga till dem att de skulle kasta sig över vakterna och fly, men jag visste att det ändå inte skulle ha spelat någon roll. De skulle inte tro på vad jag sade till dem."
Mina barn har
tagit del av förintelselitteraturen. När turen nu kommer till barnbarnen kan
jag tänka mig att Artur Szulc bok blir exemplarisk: den är skriven på sådan
fackprosa att det är lätt att läsa och tillgodogöra sig den. Och viktigare: den
ger en konkret, fyllig och övergripande bild av vad nationalsocialismens
ideologi och mål orsakade av mänsklig förnedring, fördrivningar, misshandel och blodiga massmord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar