fredag 21 augusti 2015

En flik av helvetet. Ur en opublicerad roman jag skrev 1992

"Den köpte han i Luanda och han hade den liggande i många år. Jag tror att den bara var en banal souvenir från början, men när jag skulle fylla 25 tyckte han att jag skulle ha den. Svarta dockor var ovanliga i Afrika också, i alla fall på den tiden han var där, sa han."

Det var en mycket vacker docka med svart hud. Hon var klädd i något slags folkdräkt i skimrande, klara färger.

"Hon heter Verónica, det sa António att hon gjorde, namnet var viktigt, för i Afrika bär dockorna på människors själar. Den här dockan bär på Verónicas själ, det var en kvinna han hade träffat i Angola, jag vet inte så mycket om henne, mer än att hon och António haft något slags förhållande som tagit slut när ett högre befäl fått reda på det. Jag tror han ville minnas Verónica själv och när han gav mig dockan så fanns hon med här i vårt hem. Jag ska alltid vårda henne, för jag vet att den själ hon bär vidare i världen är en själ som älskat och vårdat António, precis som jag själv gjort".

"Ja, det är en vacker tanke. Och det är en vacker docka. Men ska du verkligen ha den undanstoppad. Kan vi inte göra en fin plats till henne här i bokhyllan? Jag hjälper dig gärna att göra det."

Graça rördes av hans omtanke. Genom dockan fanns minnet av António kvar, och genom minnet av honom också minnet av den afrikanska kvinna som tydligen betytt mycket för honom.

Graça visste att Lars var en ovanlig människa, i det att han inte förmörkades av att de människor han själv tyckte om, i sin tur tyckte om andra, män eller kvinnor. Hans storhet låg i den märkbara frånvaron av svartsjuka. Det var som om han i sitt liv kommit fram till att svartsjukan bara var en mörk kraft som omöjliggjorde den verkliga kärleken mellan män och kvinnor. Att han som man gärna delade säng med mer än en kvinna, det kunde hon både förstå och se som ett faktum, så hade män gjort i alla tider. Men att han dessutom accepterade att dessa kvinnor hyste starka känslor för andra män i sin tur, det var så stort att hon först inte ville tro att det kunde förhålla sig så.

Men så hade det varit. Hela tiden och utan förbehåll. De hade känt varandra dryga halvåret nu och Graça hade på allvar börjat lita till hur han framställde sig själv och sitt liv.

Till en början hade hon varit skeptisk och inte trott det vara möjligt. Hon hade tänkt att han var som män brukade vara; de svor en sin trohet och så gick de ändå till andra kvinnor, ibland till sådana de betalade för och ibland till helt vanliga kvinnor.

Men hon litade alltmer på hans sätt att framställa saken. Han hade ju inte ljugit om Erika utan sagt som det var, att hon var hans fru och att de bodde tillsammans på pensionatet. Han hade till och med påstått att Erika kände till Graças existens. Bara det! Sådant var hon inte van vid, men så tänkte hon att det kanske var på just den punkten som portugisiska män skilde sig från skandinaviska. Att det kanske hade helt andra orsaker föll henne inte in.

Lars var en människosort som hon aldrig tidigare stött på. Detta att han var tolerant och så lite svartsjuk var bara en aspekt. Men det som förundrade Graça ännu mer var att han inte flytt när hon blottat sitt mörker för honom. 

Egentligen var det hans trofasthet som förvånat henne allra mest. Så många män hon sökt tröst hos! Så många män som flytt när hon inte varit enbart en leksak för dem! Graça hade givit dem allt hon varit förmögen till och de hade njutit nätterna med henne. Men i samma ögonblick hon bara lämnat en flik av helvetet synlig hade de flytt. De hade varken velat eller vågat konfronteras med den avgrund som hennes själ bar på. De hade inte ens givit henne en chans att förklara. De hade inte haft en aning om vad som skapat hennes sår och de hade naturligtvis inte varit särskilt intresserade heller. Så snart nätternas ljuva rörelser, dofter och ljud ersatts av klagosång och rop på hjälp hade de dragit på sig jeansen och försvunnit ut i natten, utan att så mycket som lämna ett telefonnummer eller en adress efter sig.

Graças erfarenhet av män var, att de sökte tröst och njutning men att varje spricka i livets lyckofasad gjorde dem livrädda och fick dem att åka hem till mamma - hellre satt de där och tuggade barndomens bacalhau ända upp i femtioårsåldern och fick sina skjortor strukna, än att de satsade på ett vuxenliv med en kvinna som inte bara var lycklig, rik och vacker.

Inte ens hennes intellektuella vänkretsar - hon tyckte sig ibland ha rätt att kräva mer av dem - kunde bjuda det tålamod hon bad dem om. Det blev ennattskärlek och sedan ingenting. Flirt, upphetsning och fullbordan. Aldrig någonting därbortom, så vitt hon inte teg om det hon genomled. Och tiga kan man inte när man i sitt bröst bär på ett avgrundsskri.

Det var i och med mötet med Lars som någonting nytt hade hänt. Så många kvällar hon sett honom sitta där på Café Estoril med Erika, så många kvällar hon placerat sig själv i Erikas ställe och försökt tänka bort henne. Och varje sådan fantasi hade utmynnat i en stark längtan att lära känna honom.
Fanns det alls män på jorden som stannade hos kvinnor? Och fanns det män som om de stannade, inte varje vaken stund gick och odlade sin längtan efter en annan kvinna?

Graça hade tvivlat ända fram till sitt möte med Lars. I honom hade hon sett en man som skulle stanna. Berodde det på att han riktade sin kärlek åt två håll samtidigt? Var hans trofasthet av den sorten att den upphörde om det ena föremålet för hans kärlek försvann? Om det var så, var hon också tvungen att vårda sig om hans och Erikas relation. Om Erika försvann ur Lars liv, skulle kanske Lars försvinna ur hennes, så resonerade Graça och hukade inför den slutsats tanken ledde fram till. Fanns det kvinnor som värnade sina mäns relationer med andra kvinnor? Om det fanns så storsinta varelser, var kunde man i så fall finna dem? Fanns det en sådan varelse gömd i henne själv? Det var hon i högsta grad osäker på. Den enda människa hon hittills lärt känna i sig själv var en mycket vanligare sort, den som i första hand såg till sin egen längtan och kärlek, och som för det mesta helt bortsåg från att föremålet för hennes kärlek kunde hysa känslor av den sorten för andra människor än henne själv.

Att säga att det var annorlunda hade varit att ljuga.

Graça visste att hon hade en lång väg att gå. Hon hade just tagit det första steget och det hade varit ett stort steg. Dygn efter dygn hade hon legat i sängen, hon hade inte sjunkit ner i depressionen men väl i ett tillstånd av skyddande melankoli och hon hade varken svarat i telefon eller öppnat när någon knackat på dörren. Hon hade gjort några få föreställningar bara, resten av kvällarna fram till jul hade hennes ersättare Ana Pina Alves intagit scenen. 

Graça visste att Ana hade gjort det med glädje, den skådespelerska som förvandlas till evig reserv får heller inga bra roller. Nu kunde hon träda fram i ljuset och göra samma fadista som Graça och därmed bli en del av nationalhelgonet Amalia Rodrigues värld. Ana Pina Alves djupa röst passade utmärkt för rollen som en av många fadosångerskor i det tidiga sextiotalets Lissabon och pressen hade hyllat henne för prestationen. Och därmed hade Graça också med gott samvete kunnat stänga dörren om sig och låtsas om om hon egentligen aldrig varit inblandad i denna föreställning. Hennes eget liv var ett komplicerat och mörkt drama och hon ville delta i det för en tid.

Varje morgon hade hon utfört samma ritual: upp ur sängen och in på toaletten, sedan ut i köket för att koka kaffe och skära upp några brödskivor. 

Vid arbetsbordet satt hon sedan med marmeladburkarna och kaffet och läste sin Diário de Notícias och förundrades över att också denna storstad kunde vara så provinsiell. Och sedan tillbaka till sängen med fotoalbumen, anteckningsböckerna, tidskrifterna och musiken i stereon. Där hade hon befunnit sig det mesta av dagarna. Hon hade lyssnat på Antónios afrikanska musik och hon hade läst och skrivit och sakta, sakta hade tanken blivit allt klarare: António skulle aldrig komma tillbaka till henne, hur mycket hon än bäddade med hans kläder bredvid sig.

Hon hade börjat med att bränna alla bilder som visade António i Afrika. Hon hade inte ens öppnat kartongen med de fasansfulla bilderna, utan bara sakta låtit den brinna i badkaret. Bilderna i albumen hade hon sorterat: en minnesvärd hög som hon skulle spara och sätta in i ett helt nytt album, det var bilder från deras första år tillsammans, från demonstrationer på 25 april och 1 maj och från festerna, och bilder från besöken hemma hos Graças föräldrar. Den andra höger brände hon i badkaret, det var bilderna av António när han var klädd i uniform och när han hade kamratträffar med sitt förband. Men där fanns också gamla familjebilder han haft långt innan de träffats. Också dem brände hon.

Och så fanns där en bok som hon aldrig mer ville se: Luís Pavãos Fotografias de Lisboa á noite. Till synes oskyldiga svart-vita fotografier, en volym utgiven 1983, när Graça fyllt 21. Men där fanns en bild som påminde henne om något obehagligt: en afrikansk vacker kvinna, bilden var tagen på marknaden i Ribeira, kvinnan var ett med den dunkla, tidiga morgonluften runtom, hennes ansikte i profil var en stenstod och ett monument över det förflutna. António hade alltid talat om den bilden, jag tror att kvinnan påminde honom om Verónica och när jag såg den blev det som om Verónica fanns på bild hemma hos oss. Det hade gått bra så länge António bara berättat om henne som en tröstande kvinna i krigets vanvett. Men när jag sedan fick veta vad som hänt henne och hur hon slutat sina dagar kunde jag inte se bilden mer.

Där fanns en oerhört vacker bild av spårvagnen, den första som ger sig ut i den tidiga morgontimman på linjen Santo Amaro. Den ville hon behålla, så hon klippte ur den och ramade in den.

Resten av boken gick till lågorna. De hungriga lågorna i badkaret.

När allt detta pappersmaterial brunnit upp hade hon återvänt till sängen och satt på sin favoritskiva med Dulce Pontes: O primeiro Canto. Hennes favorit var den på grund av duetten som Pontes gjorde tillsammans med Waldemar Bastos: Velha Chica. Ingen sång som hon hört hade bättre än den fört det afrikanska hem till Lissabon. Titeln, Velha Chica betydde Gamla Chica, och sången berättade om hur barnen i sin oskuld frågar den gamla kvinnan till råds om sådant som ter sig obegripligt för dem: varför allt detta lidande, varför all fattigdom? Först avvisar Chica dem och säger att de inte ska prata politik, men när hon blir ännu äldre kommer ett indirekt svar, som får barnen att förstå: "När jag dör vill jag se Angola leva i fred" säger hon. Waldemar Bastos hade skrivit den sången, och när han framförde den tillsammans med en modern lissabonsångerska blev den också en påminnelse om alla de skador kolonialtiden ställt till med. Och därmed grep den direkt in i Graças eget liv: fanns det något som spökade i minnet av António var det just Angola och landets längtan efter fred.

När hon satt i sängen och lyssnade på skivan var det som om ännu några vallar och barriärer sprängdes. Dulce Pontes kunde, med sin förening av olika musiktraditioner och den portugisiska fadosångens teman, skapa en dialog med det förflutna som få andra. I sin egen fado-komposition, Fado-Mãe, sjöng hon om fadomodern, titeln betydde just det, som gav henne sin tröst: "Skydda ditt bröst i mina armar, släpp inte in vinden, regnet, sorgen, ensamheten, sänk ner mitt hjärta i dina vatten, jag önskar att jag vore havet, som kunde vagga dig till sömns". Och Graça visste att hon i den musiken skulle växa en liten aning till och att en befrielse så väl kunde hänga samman med den. Graça hade hela sitt liv befunnit sig i musikens värld. Det var ingen tillfällighet att hon nu sökte sig till den och bad om hjälp.

I sin säng, ensam med dörrarna låsta, slogs hon mot det förflutna och mot alla demoner som kommit från Antónios sönderslitna nervsystem. Hon slogs och hon gav upp, hon slogs och besegrade dem, men bara temporärt, för snart var de över henne igen med fördubblad kraft och hon var nära att ge upp, men då kom Dulce Pontes och Waldemar Bastos tillbaka och vaggade henne till sömns och i sömnen fann hon ny styrka. Och varje gång hon vaknade på nytt, det kunde vara morgon eller kväll, det kunde vara förmiddag eller mitt i natten, så väntade samma ritual: morgontoalett (ja, också mitt i natten!), kaffe, bröd och marmelad och så tillbaka till allt det som skulle finnas med i uppgörelsen och pånyttfödelsen.

När det gått två veckor och julnatten passerat hade hon kommit så långt att hon förmådde sig att ringa Luísa och be om hjälp.

Luísa hade blivit glad att höra hennes röst och trott att det varit en banal men försenad helghälsning som skulle framföras, men så fort hon förstått att Graça behövt hennes stöd hade hon packat det nödvändigaste, skrivit en lapp till Henrique och satt sig i bilen. Hon hade ställt den i det underjordiska parkeringshuset vid Restauradores och sedan promenerat hem till Graça, knackat den hemliga tre-tre-ett-knackningen som släppt in henne och sedan utan dröjsmål tagit itu med det Graça bett henne om. Det var naturligtvis garderoben som hon inte själv velat öppna, än mindre gallra i.

Graça hade stannat kvar i sängen medan Luísa packat ner de två uniformerna, uniformsskjortan, Antónios gamla kostymer, skjortor och långbyxor i en säck och knutit åt hårt. Men de hade inte kunnat få iväg med dem genast, Luísa hade sett Graças grå hud och snabbt förstått att hon behövt äta annat än bröd och marmelad. Luísa hade gått ner till den lilla livsmedelsbutiken på hörnet, handlat tomater och sallad, morötter och olika frukter. Och så hade hon lagt ner två liter rött bordsvin och gått tillbaka med alltihop. Ingen hade reagerat när hon knackat på dörren, så hade hon kommit ihåg den hemliga knackningen och Graça hade kommit till dörren med ett generat leende och ursäktat sig.

Luísa hade dukat vid köksbordet, hon hade tagit fram de fina vinglasen och en vacker tallrik var till dem och så hade de satt sig ner med vin, grönsaker och två sorters ost som hon också hittat i butiken. Det hade kanske tagit en kvart, sedan hade Graças kinder börjat blossa av vinet och de hade börjat tala med varandra, nästan lika fritt som de gjort förr och utan de hämningar som kriser och krig lagt på dem. Graça hade varit full av tacksamhet. Hon hade gråtit en skvätt och sagt att hon haft dåligt samvete för att hon varken skött sitt jobb eller hört av sig till jul som brukligt. Men Luísa hade bara slagit bort allt hon sagt och bett henne prata om något annat. Varför inte om Lars och vad livet kunde tänkas ge framöver?


Sången med Dulce Pontes och Waldemar Bastos som omtalas i texten.





Inga kommentarer: