 |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Konstens drivkraft är upproret: ett behov – som hos somliga stegras till besatthet – att motsätta sig det som är…” - Joyce Carol Oates: En författares övertygelse (övers. av Ingrid Ingemark)
”Civilisationen är icke där av sig själv. Den är en konstprodukt och kräver en konstnär. Tänker ni begagna er av civilisationens fördelar utan att bekymra er om att upprätthålla den.. så tar ni grundligt miste.” - José Ortega y Gasset: Massornas uppror (övers. av Alf Ahlberg)
”Ju mer deprimerande tiden är, desto mer hårdnackat samlar jag på ögonblick av ljus.” - Zenta Maurina: Befrielsens år. Svenska dagböcker (övers. av Brita Edfelt).
Varför citerar man andra författare - och ibland politiker eller filosofer - i eller till det man själv skriver?
De tre citaten här ovan inleder min bok Alla de andra som också skrev, som utkom 2009. Den bokens titel antyder en del av vad den rör sig om. Man citerar sådant som kortfattat uttrycker en vilja och en inriktning applicerad på det egna verket. Oates talar om konstens drivkraft som upproret. Det är en utgångspunkt som jag direkt skriver under på, inte minst för att det varit så för mig hela livet som skrivande människa.
Om man inte är upprorisk är man meningslös. Om man ställer in sig i ledet kan man lika gärna lägga ner allt som har med skrivande och text att göra. Den anpasslige är alltid ointressant, oavsett hur tekniskt eller estetiskt skicklig dennes texter ter sig. Från Massornas uppror citerade jag bland annat något som antyder att en civilisation inte är möjlig utan konsten, eller att den snarare är konsten i sig. Och därför kan man ta sig an Maurinas tanke att upproret mot den tid vi lever i - socialt, politiskt, kulturellt - är nödvändigt och det enda knippe ljus vi kan uppbringa i ett annars kompakt mörker.
Om man inte är upprorisk är man meningslös. Om man ställer in sig i ledet kan man lika gärna lägga ner allt som har med skrivande och text att göra. Den anpasslige är alltid ointressant, oavsett hur tekniskt eller estetiskt skicklig dennes texter ter sig. Från Massornas uppror citerade jag bland annat något som antyder att en civilisation inte är möjlig utan konsten, eller att den snarare är konsten i sig. Och därför kan man ta sig an Maurinas tanke att upproret mot den tid vi lever i - socialt, politiskt, kulturellt - är nödvändigt och det enda knippe ljus vi kan uppbringa i ett annars kompakt mörker.
Jag ser ingen som helst anledning till optimism. Den som med öppna ögon betraktar situationen och kallar sig optimist är antingen en politisk skojare eller en djupt omedveten människa. Jag vill ogärna vara något av detta. Jag vill skriva i opposition mot makten och tidsandan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar